När den som är blind har börjat att se.


Det är inte alltid en fullt så enkel sak, att trots när man och som jag är mycket noga med att göra när jag skriver, och särskilt det jag har skrivit om på senare tid, att även fast jag i flertal inlägg i det jag skrivit har varit noggrann med att hänvisa till det källmaterial som återfinns att läsa i de artiklar som jag har länkat till, så är det ändå inte helt tillräckligt för att det ska uppfattas som trovärdigt och som man därför anser inte håller måttet för att vara sant, från en dels sida.

I förra veckan berättade min fru för mig om en person som hade läst en del det jag har skrivit om vad som på senare tid har hänt i Vetlanda. Det här rör sig också om en person som vi vid flertal tillfällen har träffat och som har varit hemma hos oss där vi har samtalat om den senaste tidens utveckling kring vad det är som har hänt i Vetlanda på senare tid.

Men eftersom den här personen ansåg att det här är för bra för att vara sant, så utgick han därför om att en del det jag hade skrivit om inte var sant, utan och som han till en första början trodde, så var det förvisso inte såpass illa att han trodde att jag ljög, utan mer handlade det om att han trodde att jag hade överdrivit och att jag själv hade hittat på en massa saker för att på så sätt få det att låta mer spektakulärt mot hur och vad det faktum var som egentligen hade hänt.

Men så var det en viss händelse och som hände för några dagar sen och som fick den här mannen att inse att inget av vad jag tidigare hade skrivit eller ens pratat om var något som jag själv hade hittat på, utifrån nån skruvad och tillgjord fantasi från min sida. Den händelse och som jag här syftar på var och handlade om det blogginlägg jag i fredags i förra veckan hade skrivit om här.

Det här är något och som naturligtsvis är en mycket bekymmersam problematik i det här sammanhanget och som det därför inte är fullt så enkelt till hur man ska förhålla sig till de som påstår att man inte fullt ut håller sig till sanningen, detta fastän det är precis det man har gjort. Men och som det vid även tidigare tillfällen har visat sig vara uppenbart, att hur mycket man än har hänvisat till källor, till vad som är fakta, så räcker det ändå inte till för att det ska övertyga en och annan om vad som faktiskt är sant.

Idag blev jag intervjuad av en journalist.


För en stund hade jag ett längre telefonsamtal från en journalist, och som jag blev uppringd av. Tidningen som journalisten i fråga arbetar hos heter: Vetlanda-Posten.

Det var som sagt ett långt telefonsamtal vi hade med varann, där det i huvudsak kom att handla om den grupp jag startat på Facebook, och som ni kan hitta via den här länken. https://www.facebook.com/groups/740405103296989

Och där hon ville att jag mer utförligt förklarade för henne var som är själva syftet med att jag drog igång den gruppen och vad som är meningen med den. Men och som hon också ville ha svar på, var vad som är tanken med den namninsamling, och som jag har valt att kalla. Vi som vill bo i ett tryggt Vetlanda – Nu kräver vi ansvar från våra politiker. Här länk till den namninsamlingen. https://www.skrivunder.com/vi_som_vill_bo_i_ett_tryggt_vetlanda_-_nu_kraver_vi_ansvar_fran_vara_politiker?fbclid=IwAR2JbAvSjGN_ff3dAM4Gw2t2n2If5Q9vLODxaFQFgqmG8I65cPKOSR884f8

I skrivande stund är det hitills 132 personer som har skrivit på, men som vi hoppas på snart ska bli fler som har skrivit under på.

Det känns naturligtsvis uppmuntrade när man på det här viset blir uppmärksammad från media, och som i det här fallet rör sig om lokalpressen, och som nu ville ställa några frågor till mig.

Så förhoppningsvis kommer det nu fram på ett i allt rätt och korrekt sätt det jag sa till henne under den här intervjun, och att det inte vinklas i endera riktning och som jag själv sen inte känner igen i vad jag har sagt, när det sen kommer i tryck.

Men och som många har haft bitter erfarenhet av i samband med att man har varit i kontakt med just journalister, så är det inte alltid det man själv hade önskat och som sen har kommit fram av vad det var man själv ville ha sagt. Utan istället och vad som ofta så olyckligt har hänt, så har man från journalister sida, både vinklat och vrängt på vad det var man verkligen ville ha sagt till så att man knappt känner igen vad det var man verkligen ville få fram.

Därför är nu min förhoppning att det här faller väl ut, och att inget läggs till av vad jag inte har sagt. Men jag upplevde ändå att det var ett bra, positivt och förtroligt samtal vi hade idag under den här intervjun, med varann. Se får vi se vad som händer när det sen kommer i tryck.