I den miljön har jag aldrig passat in.


Sen efter det jag unga år blev fri från mitt narkotikamissbruk, vilket jag till stor del fick hjälp av genom att jag då hade fått komma till ett kristet behandlingshem, annars vet man inte hur det hade slutat.

Hur som helst var det då som jag för första gången kom i kontakt med kristna, inte minst de som själva var intagna på boendet där, varav en del av dem som hade blivit kristna när de hade kommit dit, åtminstone blev de det efter att de hade bott där ett tag. Dock inte alla ska nämnas i det här sammanhanget. Så äkta människor och som jag snart hade lärt känna, det var något som gjorde starkt intryck på mig, inte minst för hur jag såg hur de hade fått sina liv förvandlade, från djup misär till att de blev upprättade som människor. Det är något jag aldrig glömmer.

Men så var det då detta med vad som i ett senare skeende hände, det vill säga när vi så att säga skulle slussas vidare in i den frikyrkliga verksamheten. Med tanke på vilka vi var, somliga av oss hade levt med missbruk i upp till 20-30 år, så nog märktes det allltid att vi stack ut bland allt fint och prydligt folk, vilka inte hade några som helst referensramar till att ha levt de liv varifrån vi kom. Det var sannerligen ingen lätt sak för oss att smälta in i den miljön, vilket som sagt var något helt nytt för de flesta av oss.

Nån kunde till exempel aldrig förstå sig på varför alla pingstvänner alltid skulle välkomna oss med att säga frid när vi klev in i deras kyrkor. Så ovetande om vad denna kod, liksom flertal andra koder och vad de de kunde tänkas betyda, så var det en man som alltid artigt och trevligt brukade kontra genom att i sin tur svara med sitt efternamn till dem.

Nej, det blev som sagt något av en kulturchock, både för oss som hade lämnat det gamla livet bakom oss, samt för dem som skulle ta emot oss med öppna armar, vilket det var långt ifrån alla som gjorde.

Och så här har det för det mesta sett ut sen jag tog mina första stapplande steg i den kristna tron. Och faktum är att det är inte få gånger jag genom åren mötts av att jag har känt mig utanför i deras gemenskap, mer än en gång har det hänt att lika osynlig som jag var när jag kom dit, lika osynlig har jag varit för dem när jag har gått därifrån.

Att jag dessutom så här mer än 40 år senare inte har någon som helst jag kan anförtro mig åt, eller ens så lite som en person som själv är kristen som jag har och som jag betraktar som en nära vän, för det har jag inte, det har många gånger fått mig att vilja ge upp precis allting som har med kyrkans värld att göra. Och då har jag ändå gjort precis allt och lite till på vad som ankommer mig till att göra för att lära känna andra kristna.

Så när nu samhället slår upp sina portar igen på vid gavel, med allt vad det innebär med vad som nu händer med där även kyrkorna nu slår upp sina sedan så länge stängda dörrar,så vet jag inte i vilken riktning jag ska röra mig. Mot kyrkan, eller vid sidan om kyrkan? Tja, det kanske klarnar så småningom.

Den stora skillnaden mellan social media.


Det som jag vid flertal tillfällen har lagt märke till gällande vilken skillnad det är när man skriver om saker och ting, inte minst rörande min hälsa, så när jag då jämför med den respons jag fått på Twitter, jämfört med liknande inlägg som jag delat på Facebook, så har jag ibland blivit nästintill förbluffad över hur markant stor skillnad det är dem emellan.

För där och som det som så ofta har hänt, där jag inte bara har fått positiv respons utan även minst lika av stark och upplyftande uppmuntran på Twitter, så ser det allt som ofta ut på ett helt annat sätt och vad som brukar hända när jag delat liknande inlägg på Facebook. Så här vill jag därför ge ett exempel på hur det kan se ut.

Så här skrev jag för några dagar sen på Facebook.

Så här den första veckan efter operationen i torsdags får jag enligt läkaren som utförde operationen inte röra på mig så många meter i taget.. Känns sådär. På det inlägget blev det inte heller så många reaktioner. Noga räknat rörde det sig om 5 personer som hade orkar att drista sig till att klicka på gilla-knappen. Inte illa. Å andra sidan är de som inte har hört av sig via telefonsamtal ännu färre till antalet.

Så ni som nu läser det här inlägget, ni förstår säkert att jag har ett och annat att fundera på framöver, inte minst vem som är de mest sanna och genuina vänner jag har och som jag sätter störst värde på.

Dagliga rutiner var det nån som sa.


In i det längsta har vi, det vill säga jag och min fru, gjort försök för att leva ett så drägligt liv, så mycker det kommer an på oss själva till vad som nu är möjligt för det.. Men allteftersom tiden har gått utan någon som helst ljus i sikte, vilket alltmer har låst fast oss i ett mönster där det går allt längre tid mellan att vi har haft något socialt umgänge med vänner och släktingar, så hur påfrestande det än är med att leva som vi nu gör med minimal kontakt med omvärlden, så känns det ändå som att vi inte har så mycket val än att leva som vi nu gör.

Något som vi hela tiden försöker intala oss är att ändå, mitt upp i allt det här eländet, försöka hitta något som åtminstone påminner oss om att leva ett någorlunda drägligt liv, med allt från vad det innebär med dagliga rutiner, till där vi hela tiden anpassar oss efter de regler och förordningar som ständigt gör oss påminda om vad det är som faktiskt gäller för oss alla i den här svåra tiden och som vi behöver ta hänsyn till, inte bara för vår egen del utan också för alla andras del.

Men som för att ta ett exempel, så har vi numera helt upphört med att handla våra inköp till veckans mat på plats, det beställer vi nu på deras hemsida, vilket de inte tar någon extra avgift för för den servicen. De senaste gånger vi har gjort det så har det dessutom fungerat helt utan några som helst problem, allt vi har beställt har funnits med i matkassarna, och det ska de ha beröm för på ICA Maxi.

Men lätt är det inte, men vem har å andra sidan sagt att det skulle vara lätt?

Men ibland händer det ändå att livet visar upp sig från sin ljusa sida. Det jag syftar på var att vi så sent som förra fredan var hembjudna till min dotter och hennes familj på halloweenfest, då vi också fick glädjen att träffa min yngre dotter som med sina två små barn var på besök. Så det blev en rakt igenom mycket lyckad dag där det inte bara bjöds på mycket god mat, utan framförallt där vi hade några riktigt trivsamma och roliga timmar tillsammans. Och minnet från den dagen är något jag bär med mig för lång tid framöver.