Har du tänkt på att Sverige ser ut som en obstinat figur?


Likt en liten trotsig, tjurig lintott står han där med armarna i kors och tittar ut mot världen. Det är slående hur väl den bilden stämmer så bra in med hur verkligheten ser ut i det här landet.

För några dagar sen var det en person som i en enkätundersökning ställde den här frågan på Twitter och som avslutades på det här viset.

Om säkerhetsläget kraftigt skulle försämras & Sverige behöver Din hjälp – skulle Du då ställa upp & försvara (militärt eller civilt) landet?

  • Ja 72,8 %
  • Nej27,2 %

5 898 röster·Slutresultat

27,2% procent av 5 898 personer som röstade, det är några stycken. Men visst undrar man vad det är för fel på en del människor.

Utan tvekan, så vem är egentligen klok?


”Utan tvivel är man inte riktigt klok är ett bevingat uttryck som visar att kritiskt tänkande är drivkraften för en hållbar samhällsutveckling” Det var ett citat. Nu kommer fortsättningen på det här inlägget.

Så som världsläget ser ut idag med allt som händer runt omkring oss i vår, alltmer tilltagande, oroliga värld, vilket illustreras väl av den här bilden, så känns det som att det inte är nån bra idé genom att man ska försöka sig på att göra nån, varken djupare eller bredare analys av vår tids smältdegel och som vi nu befinner oss i, vi världsmedborgare. Men så fick jag syn på det här och som det var nån som skrev på Twitter för en stund sen.

Peter From (MINDS: @pixativity)@PJJMorf·Världsomspännande Djupa Staten. Covid. Ryssen. Konspiration efter konspiration. ”Kolla den här länken!!!” ”Folkmord!!!” ”Putin attackerar!!!” ”Sprutorna innehåller gift!!! Du ska dö inom fyra år!!!” Nä, en kopp kaffe någon?

Bild

När den största idiotin överträffas av sig själv – De kallar sig för Sverigevänner.


Då har det gått långt, snarare har det gått helt över styr, gällande hur konstigt en del tänker och för fram för slags ytterst märkligt resonemang i den här tiden.

För er som på senare tid har följt med kring de händelser i vårt närområde där försvarsmakten aktivt har förhöjt och där man förstärkt den militära beredskapen på Gotland, detta genom att man har ökat den militära styrkan med både materiell och personal och som nu finns på plats, så är det ofrånkomligt att det som nu har föranlett försvarsmakten till att vidta de åtgärder och man anser krävs för att svara upp mot det hot som Sverige nu har ställt inför, vilket känns ytterst obehagligt för och som man skulle kunna tro att de flesta som bor innanför rikets gränser känner på precis samma sätt. Men nu är det inte riktigt så den krassa verkligheten ser ut.

Så här skrev en man vid namn, Mats Ekberg, igår på Twitter, om en särskild typ av individer där det finns de som anser att Sverige inte är värt att försvaras.

Sir Mats Ekberg  @EkbergMats·I dag har en stor del av de så ”patriotiska” SD anhängarna i mitt flöde genom ord sagt att de inte är beredda att försvara Sverige och att de föredrar rysk överhöghet över Sverige. Hur kan man kalla sig Sverigevän när man är så defaitistisk? Hur kan man se sig som Sverigevän?

Och tidigare idag gick försvarsminister, Peter Hultqvist, ut med följande uttalande.

”Ett angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ett-angrepp-mot-sverige-kan-inte-uteslutas

Läget som sådant och i det läge vi nu befinner oss är minst sagt ansträngt, och som Hultqvist är inne på, så befinner vi oss nu i ett läge som inte är bra.

Och så här skrev Ivar Arpi, även det på Twitter, i riktning mot de som vill undergräva som lojalitet mot nationen.

Ivar Arpi@Ivarpi·Alla ni som raljerar över svensk försvarsvilja kan emigrera. Undergräv inte er nation i skarpt läge. Struntar om ni är vänster eller höger, stoppa upp er defaitism där solen inte skiner.

Det finns därför all anledning till och som det nu har visats sig behov av att grundligt göra en analys om var någonstans dessa så kallade Sverigevänner i första hand har sin lojalitet. Men och vad som är synonymt just med de som går under betäckningen, femtekolonnare, vilket är förknippat med de som har förråt sin eget land, detta genom att de har tillskanskat sig olika slags fördelar genom att man har ställt sig angripares sida.

Men så har nu dessa som seglar under falsk flagg med emfas visat var de står någonstans.

Ett mörklagt Sverige.


När och som jag nu har slagit mig ned vid min dator för att här försöka skriva ner några rader, så har det redan, fastän klockan inte ens hunnit bli 15:40 på klockslaget, börjat att bli så mörkt att man behövt att tända upp ljusen inomhus. November är i sanning årets i särklass mest trista månad, och det tror jag de allra flesta håller med mig om.

Men så finns det ett helt annat typ av mörker och som alltmer håller på att breda ut sig i vårt land.

Så här skrev en kvinna, där hon gav uttryck för den oro hon har inom sig kring den samhällsutveckling och som alltmer har kommit att sätta sin prägel på vårt land på senare år-

”För några år en tog jag gärna en promenad när jag gick från Hisingen fram till Göteborgs universitet. Idag vågar jag inte ens åka med spårvagnen” Slut citat.

Och då har det gått rätt långt va?

Som bekant och som de flesta säkert känner till, så finns det de som går under beteckingen, Pk-eliten, vilka och som det ofta har gjort sig kända för genom att, antingen så har de velat tona ner de händelser där människor på ett eller annat sett har, och som en del har utryckt det hela: ” Felet var att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle”. Eller så har man på annat sätt, detta genom att man har försökt att skämta bort problemen, allt under tiden där deras mest trogna skara av åhörare vrider sig av skratt, åt deras så kallade lyteskomedi.

Men och som det nu har kommit att visa sig, så när det gäller den gamla devisen om att – Mitt hem är min borg, något som inte ens det är en säker och trygg plats för att man på så vis ska kunna tro att man ska komma undan. Fråga Tv-kändisen, Martin Björk, om du inte tror mig. .https://www.expressen.se/noje/martin-bjorks-familj-pistolranad-i-hemmet/

Till skillnad dock mot vissa andra, så tycker jag inte att det här är något man ska raljera över. För det och som en del tycks ha glömt bort i det här sammanhanget, så var det inte enbart, Martin Björk, som i sitt eget hem blev utsatt för den här så traumatiska upplevelsen, utan också vad de som dessutom fick uppleva av den skräck och som de måste ha inneburit för dem när några grovt kriminella stormade in i deras hem med dragna skjutvapen och allt, så var det som sagt inte bara han själv som blev utsatt för det överfallet, utan de som också blev drabbade så var det hans egen familj.

Men det tycks som att det inte var lika viktigt i det här sammanhanget. Särskilt inte för de som nu har gjort sig roliga på Familjen Björks bekostnad.

Livet efter 60.


När jag sommaren 2020 fyllde 60 år, så var det något som först var svårt att ta in. Det var en smått mystisk känsla av att när man den dagen inte bara vaknat upp till att man hade blivit ett år äldre, utan dessutom och som jag då tyckte det kändes så konstigt med var det faktum med vad som nu hade hänt och som det inte gick att ändra på.

För att tiden har gott har gått så fort och som den faktiskt har gjort fram tills nu, det är det svårt att göra nånting åt.
Men visst händer det ibland att jag funderar en del på vad som kommer att hända härnäst, blir det bättre eller kommer det att bli sämre under de år som väntande ligger framför? Eller så skiter man helt enkelt sonika i hur det kommer att bli, för som det heter, det man inte vet det har man heller inte ont av.
Igår delade jag med mig av just det här som jag idag skriver om på Twitter Och återigen fick jag verifierat för mig vilket utmärkt bollplank Twitter är när det kommer till där man utbyter tankar och funderingar med varandra.

Här ett litet axplock från vad jag fick för kommentarer.


Sirkka@tusselina54
·Svarar @MalmqvistTonySatsa fullt ut för ingen kommer härifrån levande


Carita @llavnedlam
·Svarar @MalmqvistTonyVarför satsa? Bara lev. Andas. När jag frågade kompis M vad livet är lönt till sa han det ska bara levas vad man än gör. Jag var lite deppig då men inte nu.


Anna-Lena Norberg@AnnaLenaNorber6
·Svarar @MalmqvistTonyLivet blir bara bättre.. Om man kan acceptera att man ser äldre ut och att kroppen inte fungerar som förr.


NicklasV@tiomilaskog·Svarar @MalmqvistTonyThåstöm är väl 65? Mick Jagger sniffar på 80. Båda rockar röven av de flesta alltjämt.

Gudstro blandat med tvivel.


På Twitter skriver jag, till skillnad mot vad jag gör här, ofta flertal inlägg per dag. Ibland blir det fler, medans det vissa andra dagar blir det färre inlägg från min sida som publiceras där. En av de saker som jag uppskattar mest med just Twitter är den respons och de allt som ofta direkta svar jag får på de inlägg jag där delar. På just det viset är Twitter överlägset Facebook, vilket jag för övrigt avslutade och tog bort för några dagar sen. För och som när det gällde just nämnda Facebook, så när man där skrev om något som låg på det lite mer djupare planet, så var det högst sällan att det var nån som tog någon som helst notis om vad det nu var för något man där hade delat med sig av. På sin höjd om man hade lite tur var det nån som hade orkat att klicka på den banala gilla-knappen, vilket det är många som gör av gammal trogen vana.

Igår delade jag med mig av några tankar som rör och handlar om den tro jag har, på Twitter. Där skrev jag följande och som jag även vill dela med mig av i det här inlägget.

För några år sen hade jag ett aktivt böneliv, det gick sällan mer än någon dag emellan utan att jag inte bad. Men sen efter det att flertal personer jag kände hade dött i cancer blev jag alltmer undrande varför Gud så sällan svarade på våra böner. Till slut kom tvivlen. Här måste det även tilläggas att det var inte bara av den anledningen som tvivlen fick ett alltmer starkare grepp i min gudstro. Det fanns fler anledningar.

Men det som jag också här idag vill tillägga, för att så att säga gå lite djupare in i ämnet, så att när och som jag nu skriver om där tvivlen kom in i bilden, vilket kan innebära att sikten inte blir så lite grumlig framför sig, varpå man riskerar att helt tappa färdriktningen mot det mål man rör sig, för vem vet att helt inte villa bort sig när man befinner sig i en tät dimma, utan några som helst preferenser till var man befinner sig under resans gång? Så medans det finns många andra som likt mig själv är troende, men som när det kommer till frågorna om tro och tvivel, vilket i sig kan vara nog så komplicerat att få rätt ordning på, så tillhör jag inte den skara av troende, och som jag vet att många gör, kanske till och med de flesta? Att istället för att man kringgår problemet, vilket kan ta sig uttryck på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så har jag aldrig valt den enkla vägen genom att som många gör, att likt strutsen stoppar man ner huvudet i sanden och så hoppas man på att det som fick en att undfly en viss typ av problematik, det ska liksom på nåt övernaturligt sätt lösa sig av sig själv.

Men som sagt, själv fungerar jag inte på det viset. Det krävs ingen specialist för att man ska klara av att vandra på den smala vägen. Än mindre krävs det att man är en fullärd teolog, men som kanske mer än någon annan är det just dessa teologer som tycks ha som nån slags gammal vana, att istället för att de visar på att det finns en framkomlig väg när man har snott in sig bland frågor som rör just frågorna kring, tro och tvivel, så och som det så ofta har vistat sig varit nog så svårt att få den dimma som har tätnat ihop sig på insidan av en, så inte är det så mycket mer som har klarnat när man har frågat dem om råd och vägledning.

När jag tänker tillbaka på min barndom.


Av alla de sånger som har skrivits av, Björn Afzelius, så finns det särskilt en låt i hans sångskatt som är mycket speciell och som jag högaktar på ett mycket speciellt sätt. Den låt det handlar om är: Ikaros.

Ingen annan låt bland alla de övriga låtar av andra artister som har producerats, från nån av alla de mest fantastiska låtmakare som finns och som har gjort sig ett namn inom musikhistorien, och som jag har lyssnat till genom åren, är jag så mycket identifierad med som just texten till Ikaros, gällande de upplevelser och händelser som kom att hända under mina uppväxt år. Och just de här orden, och som jag här kommer att citera, är ord som på ett minst sagt påtagligt sätt beskriver hurdan min egen uppväxt var. Texten till den är så precis och konkret att det nästan känns kusligt.

När jag tänker tilbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given; Allting annat är mot ens natur.https://www.songtexte.com/songtext/bjorn-afzelius/ikaros-3d74d13.html

I söndags skrev jag ett längre inlägg på Twitter, där orden inte kanske höll bästa grammatiska kvalité på innehållet i det jag då skrev, man har ju sina brister. Men med tanke på hur det togs emot, vilket var mer än vad jag kunde drömma om, kring vad det kunde tänkas bli för reaktioner och vad som skulle hända, så har jag inte fått något annat än positiva reaktioner på det. Men att jag skulle få så mycket positiv respons av de mest vänliga och uppmuntrande kommentarer och som jag har fått, det var mer än vad jag hade räknat med hur det skulle bli, och vad som det visat sig skulle att komma ur det hela.

För när man skriver och lämnar ut sig på det sätt som jag nu hade gjort, fullständigt avskalat från tomma ord och meningslösa floskler, där jag osentimentalt återgav de minnen jag har kvar från mina uppväxtår, vilket naturligtsvis kom att sätta prägel på mig, till att bli och utvecklas till den person jag identifierar mig i att jag idag är, så vet man inte som sagt hur det kommer att tas emot, än mindre vad det kommer att landa i, när man skriver om sådana här personliga saker på social media.

Men det här föll ju som sagt väl ut.