Den stora skillnaden mellan social media.


Det som jag vid flertal tillfällen har lagt märke till gällande vilken skillnad det är när man skriver om saker och ting, inte minst rörande min hälsa, så när jag då jämför med den respons jag fått på Twitter, jämfört med liknande inlägg som jag delat på Facebook, så har jag ibland blivit nästintill förbluffad över hur markant stor skillnad det är dem emellan.

För där och som det som så ofta har hänt, där jag inte bara har fått positiv respons utan även minst lika av stark och upplyftande uppmuntran på Twitter, så ser det allt som ofta ut på ett helt annat sätt och vad som brukar hända när jag delat liknande inlägg på Facebook. Så här vill jag därför ge ett exempel på hur det kan se ut.

Så här skrev jag för några dagar sen på Facebook.

Så här den första veckan efter operationen i torsdags får jag enligt läkaren som utförde operationen inte röra på mig så många meter i taget.. Känns sådär. På det inlägget blev det inte heller så många reaktioner. Noga räknat rörde det sig om 5 personer som hade orkar att drista sig till att klicka på gilla-knappen. Inte illa. Å andra sidan är de som inte har hört av sig via telefonsamtal ännu färre till antalet.

Så ni som nu läser det här inlägget, ni förstår säkert att jag har ett och annat att fundera på framöver, inte minst vem som är de mest sanna och genuina vänner jag har och som jag sätter störst värde på.

Kampen för livet.


Det har nu gått några dagar sen jag i torsdags i förra veckan blev opererad på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan samma kväll, några timmar efter det att jag hade kommit hem, vilket jag för övrigt tyckte det kändes lite märkligt att jag blev hemskickad samma dag, det var trots allt en stor operation jag gick igenom och som tog en timme att utföra, så blev jag efter det att min fru hjälpt mig att ta bort bandaget runt mitt ben, lite smått skärrad över hur det såg ut på mitt ben.

Men redan dagen därpå fick jag en tid hos distriktssköterskan och som sen såg till att det såg bättre ut mot vad det hade gjort mot innan.

Det jag också kan konstatera så här några dagar senare är hur bedövande tyst det har varit i min telefon. För utöver att mina bägge två döttrar har hört av sig, så är det inte många som har hört av sig och undrat över hur det står till med mig. Så om jag nu skulle dö, hur många är det då som skulle komma att sakna mig i genuin betydelse? Men än så länge ser jag det inte som om att loppet vore kört för mig, utan förhoppningsvis har jag ytterligare några år att se framemot, innan jag har tagit mitt sista andetag.

Men där och medans det har varit tyst i min telefon, så har jag istället fått mycket stödjande och uppmuntrande kommentarer, detta från folk jag aldrig har träffat i verkliga livet. Det jag här syftar på är, Twitter. Och det är naturligtsvis något jag både uppskattar och sätter stort värde på.

Men ibland har jag ärligt talat undrat över om det finns nån egentlig mening med det här livet. Ibland när jag har haft mina mest mörka stunder, så är det inte precis så det har känts.

Livskraft som ebbar ur.


Så här skrev, Einar Askedad på Twitter tidigare idag.


einar askestad@einaraskestad
Europa dör. Livskraften har gått ur. Noll energi. Mycket tydligt här i Frankrike. Husen stannar vid sina fasader. Folk hälsar inte mer. Inte för att de inte skulle kunna, utan för att de inte orkar, inte vet hur det skulle motiveras. För vad? Utan havet skulle jag förtvina.

Vad ska man säga? Jag vet inte ärligt talat. Men så mycket tror jag ändå jag vi kan vara överens om, för vem kunde tro, vem kunde ens föreställa sig att det här var en pandemi som det inte tycks finnas något slut på?

Nu känns det som att det skulle kännas bra att sätta på musik en stund. Varför inte ta och lyssna till Johnny Cash? Hurt, känns som en rätt passande låt.

Klockan var bara 4 i morse


På senare tid har det vid flertal gånger hänt något och som jag inte har varit med om sen tidigare. Det som händer är att jag ofta vaknar tidigt, betydligt tidigare mot vad jag känner mig bekväm med den tiden på dygnet. Är det ålder det beror på kanske? Kanske, men ärligt talat har jag ingen aning om varför det händer så konstig saker.

I morse vaknade jag strax efter det att klockan visade på strax efter 4 i morse. Men hur mycket jag än försökte somna om, så gick det inte. Så efter att ha legat och stirrat i taket en stund, så tänkte jag att det är lika bra att kliva ur sängen en stund.

Sagt och gjort. Så efter en stund hade jag tagit på mig min morgonrock, varpå jag strax därpå gick ut och satte mig en stund ute på vår altan. Tände sen en cigg medans jag under tiden stirrade ner i min mobil, kanske fanns det nån mer än jag som så tidigt var vaken på Twitter? Det kanske det var också, men efter en liten stund gick jag in och la mig igen.

Tydligen somnade jag efter en liten stund sen om igen, för när uret var ca 10:30, då kom min fru in till mig och sa att hon hade gjort iordning frukost.

Dagens citat – Därför måste vi reagera mot vår tids judehat.


Skäms, Europa. Ni gasade över 6 mille varav 1 1/2 miljoner barn. Ni gör utställningar om överlevande och delar svartvita bilder på judiska barn som mördades. Och så tillåter ni det här.

Negar Adele Josephi, journalist https://www.varldenidag.se/nyheter/vag-av-judehat-drar-fram-genom-europa/repueq!TOcUCSnmST8JVrCKMi8IA/

I år är det 76 år sen andra världskriget tog slut. Det var också då mänsligheten blev medvetna och varseblivna om en ondska som ingen i sin vildaste fantasi kunde drömma om vad den mänskslig rasen är kapabel att göra när alla inre fördämningar av etik och moral har försvunnit och raderats bort.

Och så här skriver, Sofie Löwenmark, journalist på Twitter.

Journalisten Sofie Löwenmark, från sajten Doku, beskriver på Twitter utvecklingen som ett stort mörker.

”Det spys ut judehat och önskemål om rena folkmord dagarna i ända. Att ha Hitler som profilbild tycks vara helt i sin ordning.”