Livet på en karusell.

När jag var liten pojk bodde jag på många olika ställen under mina uppväxtår, men det är inte det som det här inlägget ska handla om, utan istället handlar det om något annat men som hänger ihop med en del saker med vad som på den tiden då kunde hända. Nämligen om att åka karusell.

Det fanns en lekplats och som inte låg så långt bort från där vi under en period bodde när jag var barn, där jag i stort sett dagligdags var ute och lekte tillsammans med de andra barnen som då var i min egen ålder.

Ett av mina minnen från just den lekplatsen var den karusell som där fanns på plats och som ofta nyttjades av oss barn. Det var en sån där lite karusell som man själv måste sätta fart på för att det skulle vara nån mening med att det var just en karusell. Och fort gick det när vi väl hade fått upp farten på den, ibland gick det till och med lite väl fort när vi snurrade runt i den. Till en första början tyckte jag det var en kul grej med att både få upp hastigheten på den, men minst lika kul var det åka med i den. Men det var i början det. För inte så mycket senare och längre fram så kändes det mest obehagligt att snurra runt och med i den. För inte bara för att man kände sig yr och vimsig när man snurrade runt i den, så mådde man illa av det också, ungefär som det känns när man har blivit åksjuk. Så efter bara efter ett litet tag hade jag fått nog av det, så då fick det bli andra saker man roade sig med istället.

Idag så här mer än 50 år senare färdas vi runt i en annan typ av karusell i vår tillvaro. Men på precis samma sätt som den karusellen som gjorde att man kände sig både yr och illamående, på en och samma gång, så är känslan idag den exakt densamma som den var då.

Någon har sagt att, politik är konsten att ljuga trovärdigt. Och kanske är det just av den specifika anledningen som vår tids politiker framstår som inget annat än i ett löjets skimmer, det vill rent löjeväckande i sin framtoning av där de försöker klämma ur sig vad som är just deras politiska inrikting och det de vill nå ut med. Vilket de för övrigt sällan lyckas särskilt bra med att göra.

Men själv känner jag inget annat än det mest djupaste förakt för dessa individer.

Idag blev jag intervjuad av en journalist.

För en stund hade jag ett längre telefonsamtal från en journalist, och som jag blev uppringd av. Tidningen som journalisten i fråga arbetar hos heter: Vetlanda-Posten.

Det var som sagt ett långt telefonsamtal vi hade med varann, där det i huvudsak kom att handla om den grupp jag startat på Facebook, och som ni kan hitta via den här länken. https://www.facebook.com/groups/740405103296989

Och där hon ville att jag mer utförligt förklarade för henne var som är själva syftet med att jag drog igång den gruppen och vad som är meningen med den. Men och som hon också ville ha svar på, var vad som är tanken med den namninsamling, och som jag har valt att kalla. Vi som vill bo i ett tryggt Vetlanda – Nu kräver vi ansvar från våra politiker. Här länk till den namninsamlingen. https://www.skrivunder.com/vi_som_vill_bo_i_ett_tryggt_vetlanda_-_nu_kraver_vi_ansvar_fran_vara_politiker?fbclid=IwAR2JbAvSjGN_ff3dAM4Gw2t2n2If5Q9vLODxaFQFgqmG8I65cPKOSR884f8

I skrivande stund är det hitills 132 personer som har skrivit på, men som vi hoppas på snart ska bli fler som har skrivit under på.

Det känns naturligtsvis uppmuntrade när man på det här viset blir uppmärksammad från media, och som i det här fallet rör sig om lokalpressen, och som nu ville ställa några frågor till mig.

Så förhoppningsvis kommer det nu fram på ett i allt rätt och korrekt sätt det jag sa till henne under den här intervjun, och att det inte vinklas i endera riktning och som jag själv sen inte känner igen i vad jag har sagt, när det sen kommer i tryck.

Men och som många har haft bitter erfarenhet av i samband med att man har varit i kontakt med just journalister, så är det inte alltid det man själv hade önskat och som sen har kommit fram av vad det var man själv ville ha sagt. Utan istället och vad som ofta så olyckligt har hänt, så har man från journalister sida, både vinklat och vrängt på vad det var man verkligen ville ha sagt till så att man knappt känner igen vad det var man verkligen ville få fram.

Därför är nu min förhoppning att det här faller väl ut, och att inget läggs till av vad jag inte har sagt. Men jag upplevde ändå att det var ett bra, positivt och förtroligt samtal vi hade idag under den här intervjun, med varann. Se får vi se vad som händer när det sen kommer i tryck.