Nu blir det fortsatt samtalsterapi.


Idag har jag haft ett mycket bra och förtroende samtal med en ST-läkare inom psykiatrin, och som pågick under en timmas tid. Det var i sanning ett mycket välbehövligt och inte minst givande samtal jag hade, och som det nu är meningen att vi ska bygga vidare på framöver.

Det var ju som så att år 2015 så hände till sist det oundvikliga, detta efter att vi i flertal år hade gått i genom mycket svåra prövningar, min fru och jag tillsammans, vilket bland annat vad som hade hänt, var att en närstående person i vår familj hade tagit livet av sig, plus en massa andra obehagliga upplevelser som hände under en viss period, vilket som har satt djupa sår i vår inre människa, så är det knapp jag själv begriper mig på att vi idag mår som vi gör.

Så att det som hände när jag sen gick in i väggen så det small om det, vilket jag i tidigare inlägg har skrivit om här om vad som då hände, det var egentligen inget annat än att det som då hände var att psyket tog ut sin rätt och som därför kraftigt reagerade på all den skit som hade slagit och inträffat mot oss. Det som senare kom att hända var efter det att jag hade haft samtal med en psykolog, var att jag blev ställd under medicinering, vilket skulle visa sig ha bra effekt på min själsliga hälsa, som då var rent undermålig.

Sakteligen började jag efter ett tag få fast mark under mina fötter och må rätt så hyfsat, igen.

Men den största märkbara skillnaden hur det idag märks på hur jag mår, mot hur jag då mådde och hur illa ställt det då var, var att då befann jag i ett så djupt tillstånd, fullständigt uppslukad, av ett inre mörker att det var knappt att ens min fru nådde fram till mig. Idag kan vi ändå prata med varann på förtroendeingivande sätt, detta utan att vi i egentlig sak har några större svårigheter att klara av att kommunicera med varandra.

Det som sen dess har hänt är att i dagsläget står jag inte längre under någon medicinsk behandling, vilket jag för något år sen avslutade med. Men det jag däremot fortfarande måste kämpa med, så är det mitt humör och som det ibland händer att jag kan få rejäla svackor med, men något liknande i den avgrund jag hamnade i för 6 år sen, vilket jag idag bara har fragmentariska bilder och minnen från hur det då var, men riktigt så djupt ner i källaren som jag då hamnade, riktigt så långt har det inte gått än.

Samtidigt känner jag stor tacksamhet till att den här hjälpen finns, och att de inte har glömt bort mig.

Det är hoppet som håller oss vid liv.


För en liten stund sen var det några ord från en välkänd sång som dök upp i mitt huvud. Orden lyder på följande sätt.

”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”.

När det kommer till fortsättningen av den textraden: ” Det är mörkt nu men det blir ljusare igen”. Så är det förvisso inga klichébringade ord och som det inte saknas nån mening med, utan än mer handlar det om och som vi i den här mörka tiden behöver påminna oss om varandra, att hur mörkt det än känns och ser ut för oss så är mörkret inte något som är beständigt och som det inte finns nåt slut på, utan en dag så vänder det åter åt ljusare tider igen. Det måste det göra.

Igår fick jag det så dystra beskedet om att en person som jag älskar och som står mig mycket nära inpå, inte minst i vår relation till varandra, har insjuknat och som nu ligger nerbäddad i sin säng.

Vi är alla medvetna, åtminstone tror jag att de allra flesta av oss är det, om att precis när och vad som helst kommer det att hända det vi fruktar som allra mest det som nu har hänt, och som med stor sannolikhet kommer att drabba en stor del av befolkningen även i vårt land. Men det är en sak att känna till att det kan ske, en helt annan sak är det att vara förberedd på det när sen väl händer.