Från en bok till en annan.


Sen en tid tilllbaka har jag frångått min vana, att för istället som jag tidigare har gjort, det vill säga att genom att jag tar mig igenom en viss bok genom att läsa den, så har jag nu mer gått över till att lyssna på de istället. Ljudböcker är något som därför har tilldragit mig med stort intresse.

Den ljudbok som jag lyssnar till heter: Det är inte mig ni söker, av, David Dalton. Boken handlar om Bob Dylan, denne så mytomspunne man och som det sen tidigare har skrivits böcker och gjort filmer av i all oändlighet. Men just den här boken och som jag alltså nu försöker ta mig igenom är riktigt intressant att lyssna till. Men nån mer djuplodande recension är inget jag lägger ner nån tid på att skriva om här.

Själv var jag ungefär 16 år när jag på allvar fick upp mina öron för att börja lyssna till Bob Dylans musik. Men om det inte var för att jag hade lärt känna en kille som och som jag fortfarande så här många år senare har bra kontakt med, så hade det säkert stannat vid den hitlåt som Dylan fick en stor hit med i början av 70-talet: Knocking on heavens door. Men det var alltså min kompis som var anledningen till att och som det sen skulle visa sig att jag började lyssna till Bob Dylan. Ibland kunde det till och med hända att jag hade lagt mig soffan, varpå jag med hörlurar på öronen låg och lyssnade en hel natt igenom på han.

En desillusionerd man, fast ändå inte.


Även fast det inte händer så ofta att jag har lyckats med konststycket att ta mig igenom att läsa en bok, så beror det inte på att det saknas böcker i vår bokhylla som jag fortfarande inte har läst.

Till skillnad mot mig själv har min fru valt ett helt annat sätt, detta genom att hon ofta lyssnar till nån ljudbok. Vilket hon ofta lyssnar till, min kära.

Men så för några dagar sen bestämde jag mig för att även jag skulle ta och lyssna på det en stund.

Den bok som jag därför sen slutet av i förra veckan har börjat lyssna till är en bok skriven av, Ulf Lundell.

Sen tidigare har jag lyssnat en hel del av den musik han har producerat genom de år som gått sen han fick sitt stora genombrott för den stora allmänheten i det här landet. Säg den som inte känner till vem Ulf Lundell är? Låtar som 67 67, Rom i regnet, Snön faller, och så vidare, är mer eller mindre kultförklarade låtar och som man inte i första taget kan tröttna på att lyssna till. Min frus och min speciella låt är just en låt av Ulf Lundell. Kärleken förde oss samman, heter den.

Men nu så var det alltså dags för mig att, inte läsa utan att i stället lyssna till där det är han själv som står för berättelsen ur boken. Den bok som det handlar om heter: Vardagar. Eftersom det rör sig om en bok där den sammanlagda tiden rör sig om 15 timmar att lyssna till, så är det inget man tar sig igenom att lyssna till på en gång, precis. Det tar och kommer att ta tid innan jag har lyssnat färdigt till den.

När man lyssnar till han är det lätt hänt att man får uppfattningen om att det här rör sig om, utan att överdriva, en desillusionerad man, där vars bitterhet över hur livet har farit fram med honom genom de stormar och prövningar han har gått i genom, i den så märkliga företeelse vi kallar, livet, och som inte helt utan grundlig anledning satt djupa sår i hans själ.

Men Ulf Lundell är ingen man ska sätta etikett på utifrån sina egna bestämda uppfattningar om vem han är. Dessutom är det få saker jag avskyr så mycket och som jag noga ser till att hålla mig på behörigt avstånd från som när nån har försökt att placera in mig i sitt speciella fack, utifrån deras behov av att tro att de vet var de har mig nånstans.

P.s När det gäller Ulf Lundell, kanske mest kultförklarade bok: Jack, så har jag fortfarande inte tagit mig tid att läsa igenom den boken. Däremot såg jag filmen för några år sen, vilket för mig inte bara blev en mycket känslosam upplevelse att titta på, utan kanske ännu mer även nostalgisk.