Det giftet är hädanefter inget för mig.


Redan från det att jag var endast 12 år ung, så rökte jag min första cigarett, det var med andra en tidig start jag fick i livet med denna så tunga last, och som det vid flertal tillfällen har visat sig att bli riktigt fri ifrån. För även fast jag mer än en gång hade tänkt mig att, nu så har jag väl ändå rökt min sista cigarett, så efter att det har gått ett tag så har jag börjat om på nytt igen, min dumskalle.

Det är ett synneligen svårt gift att bli fri ifrån, nikotinet, för hur mycket man än har intalat sig, precis som att det inte räckte med att man kände sig motiverad med att bli av med skiten, så har det haft en otrolig förmåga att på nåt sätt ändå bita sig kvar i kroppen, och så plötsligt sitter man där med en cigg i handen igen och drar i sig något som om det skulle förgylla ens liv, vilket naturligtsvis inte är sant.

Men om sanningen ska fram, sanningen är ju trots allt det enda man kan lita på, så är det väldigt lätt hänt att man hittar alla tänkbara ursäkter för när man har gett sig på det igen. Men så var det då det där med sanningen. För en sak som det inte går att komma ifrån, så visst har det ibland känts som ett väl fungerande surrogat när man har haft sina dippar i livet och inte mått så vidare bra själsligt. Kalla det gärna för en napp och som man så gärna tar till när man har känt behov av att det är något man behöver trösta sig med. Men det och som det inte går att bortse från gällande just den här ”nappen”, är att den är marinerad med en massa onyttiga saker, gift vill jag minnas att det kallas, och som i stället för att den gör något positivt med en, så bryter det sakta men säkert ner en.

Nu har jag inte rökt nån cigarett sen i fredags, så det är ju inte så många dagar sen, men så har jag så mycket annat nu och som motiverar mig till att jag nu förhoppningsvis har rökt min sista cigarett.

Om livet sen efter det att jag drog från Göteborg. Del 1


Sen efter det att jag som ung, jag var bara 20 år när jag drog iväg från Göteborg. Men med tanke på hur mitt liv vid den tidpunkten då såg ut, det liv jag levde, vars destruktiva kurva av mitt så kallade liv pekade rätt nedåt, så fanns det vid den tidpunkten i mitt liv inte så mycket annat att välja på, det förutsatt om jag ville fortsätta att leva, än att och vad som då hände, var att jag mer eller mindre så mig så illa tvingad till att och vad som då hände, detta genom att jag flydde bort från stan. Och det är ett beslut jag än idag kan känna mig kluven över om det var det rätta, men det var i alla fall så det blev.

För när man och som jag gjorde, brände alla mina broar till det förflutna, tack och adjö till alla mina kompisar och så vidare, så innebar inte det att livet blev så mycket mindre komplicerat och enkelt efter och vad som sen skulle komma att hända. Mer om det återkommer jag till längre fram.

Det som sen hände under de år som låg framför, var att jag sen dess flyttade runt en hel del på olika ställen runt om i vårt land, bland annat var jag under några år bosatt i Stockholm-regionen på 80-talet. Det var inte sällan då det hände att jag då fick frågan från urstockholmare, hur det kunde komma sig att en göteborgare hade bosatt sig just där, det var många som tyckte det var mycket märkligt och som jag mer än en gång såg att en del rynkade på pannan åt.

En göteborgare i Stockholm? Nä, det kan ju inte stämma. Men det gjorde det.

Jag har mycket kul minnen från de år jag var bosatt där, inte minst för att min förstfödda dotter föddes, vilket ägde rum på Huddinge Sjukhus den 20 maj 1984. Livet blir liksom inte så mycket större än när man blir pappa för första gången.

Sammanlagt rörde det sig om 4 år, som jag och den kvinna jag då var gift med var bosatta där. Idag kan man tycka att 4 år är ingenting, sett till den tid och hur länge vi var bosatta där, och det är det säkert inte heller.

Hur som helst lärde vi känna några fantastiskt fina människor där, en del av dem hade jag till och med kontakt med fram tills för några år sen, men det är några år sen det var, idag är det ingen av dem som jag längre har någon kontakt med.

En kraftig överviktig man – Det är jag det.


När jag häromdan tog mig en närmare titt på vad mitt BMI ligger på, så visade det sig att det numera ligger på 37,6.

Det är naturligtsvis inte bra, vilket jag själv nu har kommt underfund med att det inte är, hör och häpna.

När det gäller att mer specifikt tala om mina viktproblem, vilket vem som helst förstår som är lite insatt kring den här problematiken, att det här är inget som jag kan skjuta upp till lite längre fram i framtiden, utan snarare är det något jag nu omgående behöver och som jag nu måste ta tag i.

Utan vad det faktum är och vad det faktiskt handlar om, så är det helt och hållet upp till mig själv, huruvida om jag nu vill fortsätta med att leva så slarvigt som jag har gjort, i flera års tid, med allt annat vad det har inneburit med icke så sunda matvanor, där det inte har gått en helg utan att jag inte har vräkt i mig en massa godis, snacks och läsk, men nu har det inte ens varit begränsat till fredag, lördag och söndag då jag proppat i mig av alla tänkbara onyttiga saker, för det mesta har jag köpt mig nån påse, gärna chips också, nån dag mitt i veckan också.

Och det är där jag befinner mig idag, med den så kraftiga övervikt jag nu släpar omkring på.

Men om det finns nåt som är positivt med det här, så är det att jag nu har kommit till insikt, och det är ju där som allt har sin början till där man så att säga kan börja om från början, och att man får nånting gjort. För i och med att man själv har kommit till insikt om vad det är som behöver göras, utan att någon annan har tjatat och gnatat på en, så händer det som så ofta sker, åtminstone fungerar jag på det viset, att ju mer nån tjatar och håller på, desto mer motvalls blir jag då, och då är det inget som händer.

Men det här har jag vid flertal tillfällen sagt och ävn skrivit om. Så vad är det då som som säger att jag skall lyckas så mycket bättre den här gången, särskilt eftersom det inte finns så mycket som talar till min fördel? För med tanke på hur många gånger jag har misslyckats och gett upp innan jag ens har kommit halvvägs fram till de målsättning jag har satt upp, så har jag svårt att tro på mig själv att det ska fungera den här gången.

Leva vill jag nog gärna göra ett tag till, innan…

Varför skall man lägga locket på när det är som det är?


Det är många människor som nu mår dåligt i dessa tider, en del mår riktigt skit faktiskt. Men där det finns dem som fritt, utan att man inte förställer sig och låtsas som allt är frid och fröjd, och där man obehindrat ger utlopp för sina känslor, och som för att ge ett exempel ur mängden kring vad en person skrev på Twitter igår.


charlie@minkanal
·Känner mig covid-deprimerad. Det kommer aldrig att ta slut. Det tar aldrig slut. Och även om det tar slut kommer restriktionerna aldrig ta slut. Idag tänkte jag, kanske regeringen vill att jag ska ta livet av mig. Då smittar jag definitivt ingen.

Så finns det då dem som istället väljer att tiga om hur man mår. Men det är naturligtsvis upp till var och en, hur man vill göra med den saken.

Själv tillhör jag dock inte den kategori av personer som väljer att behålla allt inombords, för som när det gäller all den frustration, ibland går det över till att jag känner mig, inte bara uppgiven, utan också arg och inte så lite irrterad heller, över allt det som ingen av oss kan påverka eller ens kunna förmå oss att vi kan göra nånting åt, så är det i det närmaste en befrielse när man kan använda sig av till buds stående medel, genom att man använder sig av de livlinor som finns tillhands.

För ibland hjälper det faktiskt att man skriver av sig en stund. Och det är nog det som man får anse vara den bästa självhjälpen i en tid som den här.

De dagar då man helst vill ligga kvar i sängen.


Det börjr bli rätt vanligt nu vid det här laget då man inte känner sig så vidare inspirerad att kliva ur sängen på morgonen. Men för att man inte helt ska gå under när känslan av apati har trängt sig på, och allt inom känns som att det kvittar, så finns det säkert en och annan som känner sig i det jag här beskriver, i vad som gärna för över tankarna till ett meningslöst liv utan något större innehåll.

Det gäller att man inte ger upp och i förtid kastar in handduken.

På Twitter var det nån som skrev. ” Längtan efter allt som inte går”. Eftersom det nu stod så men inget mer, så är det svårt att veta exakt vad det var den personen avsåg med just de orden, men det vi med all säkerhet kan veta är att vi alla har en längtan inom oss som sträcker sig bort från vårt liv där vår tillvaro liksom går upp i rök utan med någon som helst mening och syfte, till där vi har funnit just vår specifika plats och mening med livet.

Till skillnad mot nihilismens ståndpunkt, vars teori bygger på att vår existens, våra liv, inte är tänkta och menade efter att levas efter som att det inte finns någon objektiv sanning, vilket på senare år har fått en alltmer framflyttad position i samhällsdebatten, detta under de tankar och idéer i vad som kallas för, postmodernism, så är det för mig inte något jag varken kan eller vill stryka under på att det är en sanning som gäller för mig, det av den enkla anledningen att det är inget jag kan ställa upp på. Dessutom strider det och står i bjärt kontrast till den livsåskådning som min tro bygger på.

För och om det nu hade varit sant det nihilismens förespråkare talar för, att i princip är det helt meninglöst med vår tillvaro att vi överhuvudtaget finns till, då man kan lika gärna utifrån det synsättet ge sig ut skogen och proppa magen full med giftig svamp, eller så hittar man på andra vägar där man på möjligaste bortkastade tid lever sitt liv på det mest absolut destruktiva sätt.

Men det här är ett outtömligt ämne och som jag säkert lär återvända till att skriva mer om i framtida inlägg här.