Om det nu finns nån mening med att man inte ger upp..


Så hände det en sak igår och som med eftertryck visade på att jag inte är färdig med det här livet än.

Under några dagar i början av den här veckan har jag känt mig rätt så hängig, där jag både har nyst, hostat och där jag inte alls känt mig så vidare pigg till livs. Så långt inget alls som är konstigt med det, att man och som ibland händer att man blir förkyld. Det jag däremot inte var beredd på vad som skulle hända, det var vad som plötsligt igår eftermiddag hände. Jag hade just lagt mig för att vila en stund på vår säng när jag helt plötsligt kände att jag inte fick nån luft, för en stund kändes det som att jag skulle dö, detta genom att jag skulle kvävas till döds. En mycket obehaglig känsla. Men på nåt sätt lyckades jag få ur mig nåt väsande ljud så att min fru hörde vad som höll på att hända.

Visserligen hade jag en stund tidigare ringt till 1177, men där jag då fick beskedet att mitt samtal var placerat i kö och att jag skulle bli framkopplad efter 40 minuter, men då la jag på luren på en gång.

Men när min fru hörde att det lät som att jag var på väg att ge upp andan, då ringde hon efter ambulans, och som efter en stund sen dök de upp hemma hos oss. Men efter att de hade undersökt mig med både stetoskop, där de tog EKG, samt mätte mitt blodtryck, så gjorde de sen bedömningen att det inte skulle behövas att de tog med mig till närmaste akutmotttagning. Men varför mitt hälsotillstånd var som det var, det hade de ingen förklaring på.

På senare år har jag från och till haft uppenbara svårigheter med att avhålla mig från utan att jag inte nån gång har blivit sjuk, vilket har varit ett återkommande dilemma för mig, och som därför har det tvingat mig till att stundtals bedriva större delen av dygnets timmar i viloläge, ofta har jag legat till sängs.

När och som nu det har pågått ett tag, ett tag som sträcker sig i egentligen flera år tillbaka i tiden, så ett tag i det här sammanhanget rör sig inte om att det är några veckor det handlar om, det är lite längre än så tillbaka i tiden det handlar om alltså.

När så det ena efter det andra hela tiden slår mot en, likt en följetong som det inte tycks finnas något slut på, då är det också något som oundvikligen även slår mot ens inre människa, detta i form av destruktiva tankar, och som jag ibland har haft svårt att värja mig mot så att det så att säga inte får övertaget om mina tankar och som jag till sist kapitulerat för genom att jag för gott har kastat in handduken.

För när det kommer till det stadie när de riktigt mörka tankarna har satt sina demoniska klor i ens sinne, liksom som det vill få en till att där ens tankar formas till att det bästa man kan göra av hela situationen med livet som sådant är att man helt sonika ger upp. För när man gång på gång har tryckts ner till den nivå när man känner att livet inte är någonting värt att leva för, varför och vad är det då som gör man att ändå fortsätter att spjärna emot den udden? Varför inte bara ta och ge upp hela skiten?

Jag vet inte, men kanske beror det på att jag inte begriper mig på bättre än vad jag gör, för trots allt när allt kommer omkring och som allt till syvens allt handlar om och som betyder något, så vill jag leva.

JAG VILL LEVA! Men tala gärna om för mig nån om jag tänker fel.

Livet efter 60.


När jag sommaren 2020 fyllde 60 år, så var det något som först var svårt att ta in. Det var en smått mystisk känsla av att när man den dagen inte bara vaknat upp till att man hade blivit ett år äldre, utan dessutom och som jag då tyckte det kändes så konstigt med var det faktum med vad som nu hade hänt och som det inte gick att ändra på.

För att tiden har gott har gått så fort och som den faktiskt har gjort fram tills nu, det är det svårt att göra nånting åt.
Men visst händer det ibland att jag funderar en del på vad som kommer att hända härnäst, blir det bättre eller kommer det att bli sämre under de år som väntande ligger framför? Eller så skiter man helt enkelt sonika i hur det kommer att bli, för som det heter, det man inte vet det har man heller inte ont av.
Igår delade jag med mig av just det här som jag idag skriver om på Twitter Och återigen fick jag verifierat för mig vilket utmärkt bollplank Twitter är när det kommer till där man utbyter tankar och funderingar med varandra.

Här ett litet axplock från vad jag fick för kommentarer.


Sirkka@tusselina54
·Svarar @MalmqvistTonySatsa fullt ut för ingen kommer härifrån levande


Carita @llavnedlam
·Svarar @MalmqvistTonyVarför satsa? Bara lev. Andas. När jag frågade kompis M vad livet är lönt till sa han det ska bara levas vad man än gör. Jag var lite deppig då men inte nu.


Anna-Lena Norberg@AnnaLenaNorber6
·Svarar @MalmqvistTonyLivet blir bara bättre.. Om man kan acceptera att man ser äldre ut och att kroppen inte fungerar som förr.


NicklasV@tiomilaskog·Svarar @MalmqvistTonyThåstöm är väl 65? Mick Jagger sniffar på 80. Båda rockar röven av de flesta alltjämt.

En gudsbild präglad av lidande.


Enda sen från den dag då jag och den kvinna blev tillsammans, vilket var nång gång sommaren 2006, och där vi året därpå gifte oss med varandra, så har vi sen dess råkat ut för de mest fruktansvärda, och minst sagt plågsamma prövningar en människa tvingats att genomlida i sitt liv.

Men inget av allt det som drabbats oss i form av sjukdomar, eller som den gången när min fru för några år sen drabbades av en stroke, vilket hon gudskelov i stort sett är återhämtad från idag, dock inte till 100%, för fortfarande krävs det att hon dagligdags behöver ta sin medicin för att hon ska orka med att ta sig igenom en dag, i någonsåndär hyfsad form och skapligt välmående.

Men inget av allt det som vi tvingats att gå igenom under årens lopp kan närmelsevis mätas med det så fruktansvärda besked och som med full och skoningslös kraft slog sönder hela vår tillvaro, detta var i november 2007 som det så ofattbara hände. Det som hade hänt var att en av min frus söner hade tagit livet av sig. Fråga mig inte hur vi har lyckats med att ta oss vidare genom livet efter denna så tragiska händelse, det är nämligen något som övergår mitt eget förstånd till att ens försöka förstå mig på att förklara hur det har gått till.

Och om jag skulle nämna allt annat av övriga svåra prövningar, som vi har drabbats av, inte minst på grund av vad jag själv har gått igenom på senare tid, så om det finns något som är positivt vad allt sammantanget har för med sig för oss, och som det faktum är värt att nämna och ta med i det här sammanhanget, så är det att vi idag är oerhört ett sammansvetsat team med varann. Och det finns det en oerhörd styrka med i att vi har varann, där var och en av oss fått agera stöttepelare för när den ene av oss inte har mäktat med att hålla sig upprätt på egen hand.

Men när man har prövats intill mot hur mycket man tror att en människa mäktar med att klara av för påfrestningar, utan att det inte så att säga syns även på utsidan av en, och då har jag ännu inte kommit fram till vad det är som händer på insidan av en, så finns det de människor jag aldrig blir, eller som jag ens nånsin kommer att bli riktigt klok på, när det kommer till att handla om, eller som nån har uttryckt det hela genom de bevingade orden, ”lidandets mysterium”.

De jag med detta i huvudsak syftar på, är de som av nån högst konstig anledning menar på att, trots allt det som har hänt, och som jag genom detta inlägg har gett några exempel på, direkt hämtade från våra egna liv, så oavsett hur mycket lidande och svåra prövningar man än har gått igenom, så är det inget som enligt deras mening ska få några som helst återspeglingar på vilket sett det har kommit att forma ens gudsbild.

Så hur skulle man då, och hur är det ens möjligt att det inte på något sätt skulle få några som helst följder för hur och på vilket sätt det har kommit att utforma, inte bara den tro man har, utan även hur och på vilket sätt det i sin tur ha kommit att, inte bara hur man har påverkats av allt det som har hänt, utan även i minst lika stor utsträckning som det har kommit att forma ens gudsbild?

Visst har man många gånger varit nära att ge upp.


När jag för två, kanske är det till och med för tre år sen, som jag efter att det hade gått flera års kamp mot sjukdomar och annat fysiskt lidande, vilket har kommit att sätta djupa sår i mitt inre, i samråd med psykiatrin, tillsist fick beskedet från Försäkringskassan om att de hade godkänt min ansökan om att jag i förtid, det vill säga innan det år jag ska fylla 65 år, att jag från och med det året fick sjukpension, så även om det naturligtsvis var med stor lättnad det kändes efter att jag hade fått det beskedet, så är det ändå med minst sagt kluvna känslor jag haft och burit med mig inombords sen dess.

För även, trots att jag mest kanske borde känna tacksamhet kring det beslutet, vilket jag till dags datum fortfarande inte fullt ut har landat i och som jag därför inte känner fullt ut i att jag kan vila i,så har tanken då och då ofta gjort sig påmind om att, en dag så har det vänt åt det andra hållet, så att jag åter kan ta klivet tillbaka ut mot den reguljära arbetsmarknaden igen.

Men om jag hade haft några som helst tankar och förhoppningar om att det en dag skulle bli till en ny verklighet, där allt det som sen tidigare hade raserats, inte minst gällande på det ekonomiska området för oss, vilket i sig är en ständig och ojämn kamp för oss att månad efter månad försöka få det att gå ihop för oss, och att vi åter hade fått möjlighet till att på nytt bygga upp allt det som sen tidigare hade slagits i spillror, med allt vad det innebär med att åter stå på en solid, stabil ekonomisk grund, utan att vi jämnt och ständigt skulle behöva tänka på att vända på vartenda öre, vilket är och känns nog så slitsamt när dagarna alltid är fler mot hur länge pengarna ska räcka till för det allra nödvändigaste under en månad.

Men som sagt, om det överhuvudtaget fanns några önskningar och förhoppningar om att en dag, förr eller senare, så kommer det att vända åt det andra hållet, det vill säga uppåt, så är nu bara att krasst inse att den verklighet man lever i, inte är den verklighet såsom man hade hoppats den skulle bli. Man måste ju vara realist och inse hur det faktum ens liv är bestämt till att det ska bli, inte minst efter de senaste månadernas turbulens kring vad som har hänt i mitt liv.

När livet vänder åter.


Efter en längre tids turbulens, vilket och som de flesta vid det här laget känner till som har följt min resa, sen efter det att jag den 11 augusti fick beskedet om att jag hade drabbats av hudcancer, eller som det på fackspråk heter: malignt melanom, så talar vi alltså om en period som har sträckt sig mer än 3 månader tillbaka i tiden, men där jag gudskelov för nån vecka sen fick det så positiva beskedet att jag numera är friskförklarad, vilket jag inte nog kan uttrycka min tacksamhet för. Men när och vad det beträffar känslan av att jag äntligen kan andas ut, så visst känns det idag klart mycket bättre mot vad det sen tidigare har gjort, men det viktigaste är ändå känslan av det det nu är på väg att gå åt rätt håll.

Livet är sannerligen inget man kan ta för givet.

Hur som helst så är känslan alltmer nu den och mer påtaglig, att jag sakta men säkert är på god väg att återhämta mig från den tid som har varit, inte minst och vad som gäller för min mentala hälsa. För idag känns det som att jag har en helt annan tillförsikt mot vad jag tidigare har haft, gällande om att ha gott hopp om de resterande dagarna i mitt liv, och om den tid som nu ligger framför.

Livet är en konstig grej.


Och som jag nog aldrig kommer att bli riktigt klok på, det oavsett om jag så skulle bli 100 år. Men om man nu överhuvudtaget får leva så länge att man skulle få uppleva denna så aktingsvärda ålder, så är det en bra bit fram tills dess för min personlig del. Dessutom tycker jag det är svårt nog som det redan är att fylla livet med vad som kallas, meningsfull sysselsättning.

En text som gjorde mig berörd och som jag läste för en stund sen, skriver, Jennifer Wegerup, några ord som jag tänkte här dela med mig av.

Njut av livet, medan ni har det. Äntligen öppnar allt igen, tid att börja leva fullt ut: dansa, älska, njuta till själ och kropp. Läs mer här! https://www.expressen.se/kronikorer/jennifer-wegerup/otacksamt-tanker-jag-vem-vill-ens-bli-hundra-ar/

Som de allra flesta känner till och som jag tämligen är övertygad att det finns många som känner igen de så välbekanta orden: När man är frisk ta då har man alla tänkbara, tusentals önskningar man vill ska infinna sig i ens liv och som man vill ska gå i uppfyllelse, men som när man däremot inte är frisk, liksom det jag själv kämpar med att försöka ta mig igenom, då har man bara en önskning.

Kampen för livet.


Det har nu gått några dagar sen jag i torsdags i förra veckan blev opererad på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan samma kväll, några timmar efter det att jag hade kommit hem, vilket jag för övrigt tyckte det kändes lite märkligt att jag blev hemskickad samma dag, det var trots allt en stor operation jag gick igenom och som tog en timme att utföra, så blev jag efter det att min fru hjälpt mig att ta bort bandaget runt mitt ben, lite smått skärrad över hur det såg ut på mitt ben.

Men redan dagen därpå fick jag en tid hos distriktssköterskan och som sen såg till att det såg bättre ut mot vad det hade gjort mot innan.

Det jag också kan konstatera så här några dagar senare är hur bedövande tyst det har varit i min telefon. För utöver att mina bägge två döttrar har hört av sig, så är det inte många som har hört av sig och undrat över hur det står till med mig. Så om jag nu skulle dö, hur många är det då som skulle komma att sakna mig i genuin betydelse? Men än så länge ser jag det inte som om att loppet vore kört för mig, utan förhoppningsvis har jag ytterligare några år att se framemot, innan jag har tagit mitt sista andetag.

Men där och medans det har varit tyst i min telefon, så har jag istället fått mycket stödjande och uppmuntrande kommentarer, detta från folk jag aldrig har träffat i verkliga livet. Det jag här syftar på är, Twitter. Och det är naturligtsvis något jag både uppskattar och sätter stort värde på.

Men ibland har jag ärligt talat undrat över om det finns nån egentlig mening med det här livet. Ibland när jag har haft mina mest mörka stunder, så är det inte precis så det har känts.