Vad är meningen med lidande?


Här inleder jag det här inlägget med ett citat av, Friedrich Nietzche. Hyfsad känd filosof.

”Människan, det modigaste av djur och van vid lidande, förkastar inte lidandet som sådant; han önskar det, söker det, förutsatt att han visas en mening för det, ett syfte med lidande. Det meningslösa lidandet, inte lidandet själv, är förbannelsen som hittills legat över mänskligheten.” Friedrich Nietzsche, ”Om moralens härstamning” (1887)

Men om det nu är som så att det skulle finnas någon som helst mening lidande, så är det i så fall inget som jag har kommit fram till till dags datum med vad det skulle kunna tänkas finnas vara för mening med det. Men och som det är just med livet, så är det inget som nån kommer undan med under livsresans gång med att där man själv nån gång inte bli drabbad av de mest groteska motgångar som livet har att bjuda på. För om det inte nån gång har fallit sig på så vis att man inte nån gång på något sätt har blivit drabbad av vad som har åsamkat en svårare eller lägre form av lidande på skalan 1-10, så vem är den som tror att hela ens liv skulle rulla på som på räls utan att man inte av nån anledning har blivit svedd och prövad av olika slag av lidande?

När det sen gäller devisen och som det finns de som menar på att, genom smärta och lidande så kommer man ur det starkare mot hur man tidigare var som människa, så är det inget jag låter stå helt oemotsagt, liksom som vore det att det skulle stå och menas som att det var en obestridlig sanning, fast förankrat i våra medvetande och sinnen, liksom det var inhuggit i sten.

Men eftersom frågan kring vad som är meningen med lidande är så djupt komplicerad som den är, vilket knappast ryms inom ett blogginlägg att skriva ner på, så lär jag nog få återkomma i detta så svåra ämnet.

Men och som jag också vill tillägga i slutet av det här inlägget och som jag vill lägga extra tonvikt vid är, att detta skall inte för den skull uppfattas som att jag är nån försvarare av, nihilism, vilket vars fåfängliga tankar bygger på, existens utan någon som helst mening, och där som man har sopat banan med allt vad moraliska värden heter och vad det står för, så är det något som för mig är helt främmande att ens ägna en tanke åt till den riktingen.

En gudsbild präglad av lidande.


Enda sen från den dag då jag och den kvinna blev tillsammans, vilket var nång gång sommaren 2006, och där vi året därpå gifte oss med varandra, så har vi sen dess råkat ut för de mest fruktansvärda, och minst sagt plågsamma prövningar en människa tvingats att genomlida i sitt liv.

Men inget av allt det som drabbats oss i form av sjukdomar, eller som den gången när min fru för några år sen drabbades av en stroke, vilket hon gudskelov i stort sett är återhämtad från idag, dock inte till 100%, för fortfarande krävs det att hon dagligdags behöver ta sin medicin för att hon ska orka med att ta sig igenom en dag, i någonsåndär hyfsad form och skapligt välmående.

Men inget av allt det som vi tvingats att gå igenom under årens lopp kan närmelsevis mätas med det så fruktansvärda besked och som med full och skoningslös kraft slog sönder hela vår tillvaro, detta var i november 2007 som det så ofattbara hände. Det som hade hänt var att en av min frus söner hade tagit livet av sig. Fråga mig inte hur vi har lyckats med att ta oss vidare genom livet efter denna så tragiska händelse, det är nämligen något som övergår mitt eget förstånd till att ens försöka förstå mig på att förklara hur det har gått till.

Och om jag skulle nämna allt annat av övriga svåra prövningar, som vi har drabbats av, inte minst på grund av vad jag själv har gått igenom på senare tid, så om det finns något som är positivt vad allt sammantanget har för med sig för oss, och som det faktum är värt att nämna och ta med i det här sammanhanget, så är det att vi idag är oerhört ett sammansvetsat team med varann. Och det finns det en oerhörd styrka med i att vi har varann, där var och en av oss fått agera stöttepelare för när den ene av oss inte har mäktat med att hålla sig upprätt på egen hand.

Men när man har prövats intill mot hur mycket man tror att en människa mäktar med att klara av för påfrestningar, utan att det inte så att säga syns även på utsidan av en, och då har jag ännu inte kommit fram till vad det är som händer på insidan av en, så finns det de människor jag aldrig blir, eller som jag ens nånsin kommer att bli riktigt klok på, när det kommer till att handla om, eller som nån har uttryckt det hela genom de bevingade orden, ”lidandets mysterium”.

De jag med detta i huvudsak syftar på, är de som av nån högst konstig anledning menar på att, trots allt det som har hänt, och som jag genom detta inlägg har gett några exempel på, direkt hämtade från våra egna liv, så oavsett hur mycket lidande och svåra prövningar man än har gått igenom, så är det inget som enligt deras mening ska få några som helst återspeglingar på vilket sett det har kommit att forma ens gudsbild.

Så hur skulle man då, och hur är det ens möjligt att det inte på något sätt skulle få några som helst följder för hur och på vilket sätt det har kommit att utforma, inte bara den tro man har, utan även hur och på vilket sätt det i sin tur ha kommit att, inte bara hur man har påverkats av allt det som har hänt, utan även i minst lika stor utsträckning som det har kommit att forma ens gudsbild?

Visst har man många gånger varit nära att ge upp.


När jag för två, kanske är det till och med för tre år sen, som jag efter att det hade gått flera års kamp mot sjukdomar och annat fysiskt lidande, vilket har kommit att sätta djupa sår i mitt inre, i samråd med psykiatrin, tillsist fick beskedet från Försäkringskassan om att de hade godkänt min ansökan om att jag i förtid, det vill säga innan det år jag ska fylla 65 år, att jag från och med det året fick sjukpension, så även om det naturligtsvis var med stor lättnad det kändes efter att jag hade fått det beskedet, så är det ändå med minst sagt kluvna känslor jag haft och burit med mig inombords sen dess.

För även, trots att jag mest kanske borde känna tacksamhet kring det beslutet, vilket jag till dags datum fortfarande inte fullt ut har landat i och som jag därför inte känner fullt ut i att jag kan vila i,så har tanken då och då ofta gjort sig påmind om att, en dag så har det vänt åt det andra hållet, så att jag åter kan ta klivet tillbaka ut mot den reguljära arbetsmarknaden igen.

Men om jag hade haft några som helst tankar och förhoppningar om att det en dag skulle bli till en ny verklighet, där allt det som sen tidigare hade raserats, inte minst gällande på det ekonomiska området för oss, vilket i sig är en ständig och ojämn kamp för oss att månad efter månad försöka få det att gå ihop för oss, och att vi åter hade fått möjlighet till att på nytt bygga upp allt det som sen tidigare hade slagits i spillror, med allt vad det innebär med att åter stå på en solid, stabil ekonomisk grund, utan att vi jämnt och ständigt skulle behöva tänka på att vända på vartenda öre, vilket är och känns nog så slitsamt när dagarna alltid är fler mot hur länge pengarna ska räcka till för det allra nödvändigaste under en månad.

Men som sagt, om det överhuvudtaget fanns några önskningar och förhoppningar om att en dag, förr eller senare, så kommer det att vända åt det andra hållet, det vill säga uppåt, så är nu bara att krasst inse att den verklighet man lever i, inte är den verklighet såsom man hade hoppats den skulle bli. Man måste ju vara realist och inse hur det faktum ens liv är bestämt till att det ska bli, inte minst efter de senaste månadernas turbulens kring vad som har hänt i mitt liv.