I den miljön har jag aldrig passat in.


Sen efter det jag unga år blev fri från mitt narkotikamissbruk, vilket jag till stor del fick hjälp av genom att jag då hade fått komma till ett kristet behandlingshem, annars vet man inte hur det hade slutat.

Hur som helst var det då som jag för första gången kom i kontakt med kristna, inte minst de som själva var intagna på boendet där, varav en del av dem som hade blivit kristna när de hade kommit dit, åtminstone blev de det efter att de hade bott där ett tag. Dock inte alla ska nämnas i det här sammanhanget. Så äkta människor och som jag snart hade lärt känna, det var något som gjorde starkt intryck på mig, inte minst för hur jag såg hur de hade fått sina liv förvandlade, från djup misär till att de blev upprättade som människor. Det är något jag aldrig glömmer.

Men så var det då detta med vad som i ett senare skeende hände, det vill säga när vi så att säga skulle slussas vidare in i den frikyrkliga verksamheten. Med tanke på vilka vi var, somliga av oss hade levt med missbruk i upp till 20-30 år, så nog märktes det allltid att vi stack ut bland allt fint och prydligt folk, vilka inte hade några som helst referensramar till att ha levt de liv varifrån vi kom. Det var sannerligen ingen lätt sak för oss att smälta in i den miljön, vilket som sagt var något helt nytt för de flesta av oss.

Nån kunde till exempel aldrig förstå sig på varför alla pingstvänner alltid skulle välkomna oss med att säga frid när vi klev in i deras kyrkor. Så ovetande om vad denna kod, liksom flertal andra koder och vad de de kunde tänkas betyda, så var det en man som alltid artigt och trevligt brukade kontra genom att i sin tur svara med sitt efternamn till dem.

Nej, det blev som sagt något av en kulturchock, både för oss som hade lämnat det gamla livet bakom oss, samt för dem som skulle ta emot oss med öppna armar, vilket det var långt ifrån alla som gjorde.

Och så här har det för det mesta sett ut sen jag tog mina första stapplande steg i den kristna tron. Och faktum är att det är inte få gånger jag genom åren mötts av att jag har känt mig utanför i deras gemenskap, mer än en gång har det hänt att lika osynlig som jag var när jag kom dit, lika osynlig har jag varit för dem när jag har gått därifrån.

Att jag dessutom så här mer än 40 år senare inte har någon som helst jag kan anförtro mig åt, eller ens så lite som en person som själv är kristen som jag har och som jag betraktar som en nära vän, för det har jag inte, det har många gånger fått mig att vilja ge upp precis allting som har med kyrkans värld att göra. Och då har jag ändå gjort precis allt och lite till på vad som ankommer mig till att göra för att lära känna andra kristna.

Så när nu samhället slår upp sina portar igen på vid gavel, med allt vad det innebär med vad som nu händer med där även kyrkorna nu slår upp sina sedan så länge stängda dörrar,så vet jag inte i vilken riktning jag ska röra mig. Mot kyrkan, eller vid sidan om kyrkan? Tja, det kanske klarnar så småningom.

Vem vet något om framtiden?


Samtidigt som det egentligen inte finns nån som varken kan dra upp riktlinjerna, eller som än mindre kan sia om hur vår framtid ser ut, kan och kommer vi någonsin att återgå till ett normalt liv? Så är det inte sällan det hörs förtvivlade rop från dem som i ren förtvivlan utropar att, ” nu har vi fått nog av den här pandemin”!

Och när så det händer och som flertal kyrkliga ledare har försökt att påtala, gällande det orimliga att, samtidigt som de regler som gäller för hur många som samtidigt får vistas i till exempel ett köpcenter, så är det svårt att förstå logiken och meningen med varför så som 8 personer tillåts att släppas in i viss kyrkobyggnad.

På senare tid har det framkommit uppgifter om hur den psykiska ohälsan, samt de problem som uppståt familjemedlemmar emellan och som har ökat i pandemins spår även bland de som är kristna uti vårt samhälle. Men varför man skulle vara förskonad från att må skit enbart för att man är kristen, det verkar som att det har kommit som en överraskning för somliga. Konstigt synsätt tycker jag, det är väl ändå till syvens och sist det människor det handlar om?

Därför kan måhända det som nyligen hände i en frikyrkoförsamling i USA stå som ett varnande exempel på vad som händer när man trotsar de restrektioner som finns och som det är meningen att man skall följa men där man går tvärs emot alla bestämmelser och gör vad man själv finner vad som är bäst att göra, så låter inte konsekvenserna vänta på sig efter hur man har handlat.

Det här var vad som nämligen hände i Oregon.

Kyrkan trotsade restriktioner – blev smittohärd

Oregon-kyrkan stämde staten för brott mot religionsfriheten – nu har 74 personer i församlingen insjuknat. https://www.dagen.se/nyheter/2021/05/07/kyrkan-trotsade-restriktioner-blev-smittohard/

Vidare skriver Dagen om händelsen.

Pastorn hamnade på sjukhus

”Det var under förra året som People’s Church i Salem tillsammans med andra kyrkor stämde staten i ett försök att förklara coronarestriktionerna ogiltiga. För drygt en månad sedan blev dock församlingsledarna själva sjuka, enligt kyrkans egen Facebooksida. Pastor Scott Erickson och hans fru Bonnie hamnade på sjukhus.”

Får man gå in i en kyrka med smutsiga skor?


Det var i samband med att strax efter det att jag hade kommit till tro, vilket rör sig om i början av 80-talet, då jag efter viss tid hade bott på ett kristet behandlingshem, vilket då blev min räddning att bli fri från mitt drogmissbruk, som jag kom i kontakt och lärde känna de som likt mig själv hade lämnat ett hårt liv bakom sig och som blivit kristna.

Det är från den här tiden jag har mina allra ljusaste och mest positiva minnen av att stifta bekantskap med kristna, vilket skulle lägga grunden till att jag sen fortsatte på den inslagna vägen.

Det var då efter det att jag och några nyfunna vänner till mig som en av killarna jag lärt känna, drog till med den dräpande repliken, och som nu står som en rubrik till det här inlägget. Det var en kväll när vi hade besökt en kyrka som låg en bit bort från det behandlingshem vi bodde på som det hände en sak som vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta åt, efter vad det var som hade hänt. Vi hade just tagit klivet in i den kyrka vi hade begett oss till, där vi då möttes av en kvinna som stog och delade ut psalmböcker till de besökande. Mötesvärd tror jag de kallas.

Men så fick hon syn på oss. Jag har sällan sett någon människa bli så stel av skräck när hon mötte oss, det var precis som att hon tänkte att, nu kommer de att riva ner hela bygget över oss, vem vet, de kanske till och med mördar mig! Av hennes blick att döma skulle man faktiskt kunna tro att det var så hon tänkte, den stackars damen. Men ärligt talat tyckte vi hon var en tönt.

Och på precis samma sätt som jag då fick en dålig start efter ha tagit klivet in i de så fina och prydliga frikyrkliga salongerna, så är det något som har hängt efter mig sen dess. För trots att det snart har gått 40 år sen den tiden, så finns det ingen som är kristen som jag känner som än idag är en väl och förtrogen vän till mig. Ingen!

Igår skrev jag ett inlägg i en kristen bönegrupp som finns på Facebook, där jag vädjade om förbön för min dotter, och som fortfarande är sjuk. Men till min stora förvåning lade jag nån timme senare märke till att det inlägget var raderat. Så efter ytterligare en stund skrev jag ett nytt inlägg, där jag ställde frågan om varför de hade tagit bort det från sin sida. Men inte heller den här gången fick jag något svar. Det som i stället hände var att de tog bort och raderade även det inlägget.

Så därför lyder min fråga nu på följande sätt. Är det så här man beter sig när man påstår sig att vara en sann och äkta kristen? Mitt svar på den frågan är. Ja, finns det egentligen nån anledning till att man kan förvänta sig något annat från dem?

För dem står sanningen inte högt i tak.


Inom kristenheten finns det en konsensuskultur som stavas. ” Du skall inte döma”.

Något som jag själv har varit med om, vilket har fört med sig att jag inte bara har blivit utstött ifrån kristna kretsar, utan just därför för att jag har haft så svårt att hålla tyst när jag har påpekat ogentligheter som jag ansett inte höra hemma inom kyrkans väggar, så har jag därför upplevts som en mycket enerverande och minst sagt en obekväm person att ha att göra med, så och som just därför har man ansett jag måste tystas ner. Och det kan ske med de mest sostifikerade medel.

Mig veterligen finns det ingen annan stans där man så till den grad håller varann bakom ryggen så mycket som inom just de här sammanhangen. Därför var det föga förvånande att det dröjde så länge som det gjorde innan samtliga kort hade lagts på bordet kring vad det var som hade hänt i den numer beryktade sekten, Knutbyförsamlingen.

Nu kan det tyckas att det som hände i Knutby var ett skräckexempel och som en del vill mena på det var unikt för vad som hände just där och som man därför menar inte har gått att uppbringa någon annanstans, i någon annan frikyrkoförsamling.

Men så här är och ligger det till.

Vid flertal tillällen på senare år har det sent om sider läckt ut uppgifter om vad både pastorer och predikanter haft för sig i skymundan utan att nån visste vad det var som pågick, åtminstone är det det man har ursäktat sig med att påstå att man inget visste när det så småningom inte gick att blunda för sanningen längre.

Här finns det så många exempel jag skulle kunna lyfta fram där man både från ledningens sida, men även från vanliga församlingsmedlemmar, i det längsta försökt tysta ner så att ingen utanför dess inre krets ska få veta vad som har hänt. Så för att nämna ett exempel ur den här stinkiga högen av otrohetsaffärer som pågått inom lyckta dörrar, så avslöjades det i kristen media för några år sen att själva pastorn på Livets ord, i mer än i ett och ett halvt år haft en intim relation med en kvinna som han bedrog sin fru tillsammans med.

Nu är det några år sen det hände, men det som kännetecknade hela den smutsiga affären var inte bara att det hade kunnat pågå under så lång tid som det hade gjort, utan och vad som inte är mindre häpnadsväckande är att man så länge lyckades med att hålla tyst om det. Det är nästan det som är det mest skrämmande av allt med det.

För ca 5 eller 6 år sen gick jag och min fru ur den församling vi hade tillhört. Det var inget enkelt beslut att fatta, än mindre var det förhastat beslut vi tog den dagen när vi till slut om sider lämnade den gemenskapen bakom oss. Men sen efter det att pastorn för den församling vi tillhört, varit noga med att tala om för oss och övriga församlingsmedlemmar, att hädanefter skulle det bli förbjudet att framställa några kritiska synpunkter eller andra typ av vad som de inom ledningen upplevde som besvärliga frågor, då kände vi att vi kunde gå ur därifrån med ett gott samvete.