Det är hoppet som håller oss vid liv.


För en liten stund sen var det några ord från en välkänd sång som dök upp i mitt huvud. Orden lyder på följande sätt.

”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”.

När det kommer till fortsättningen av den textraden: ” Det är mörkt nu men det blir ljusare igen”. Så är det förvisso inga klichébringade ord och som det inte saknas nån mening med, utan än mer handlar det om och som vi i den här mörka tiden behöver påminna oss om varandra, att hur mörkt det än känns och ser ut för oss så är mörkret inte något som är beständigt och som det inte finns nåt slut på, utan en dag så vänder det åter åt ljusare tider igen. Det måste det göra.

Igår fick jag det så dystra beskedet om att en person som jag älskar och som står mig mycket nära inpå, inte minst i vår relation till varandra, har insjuknat och som nu ligger nerbäddad i sin säng.

Vi är alla medvetna, åtminstone tror jag att de allra flesta av oss är det, om att precis när och vad som helst kommer det att hända det vi fruktar som allra mest det som nu har hänt, och som med stor sannolikhet kommer att drabba en stor del av befolkningen även i vårt land. Men det är en sak att känna till att det kan ske, en helt annan sak är det att vara förberedd på det när sen väl händer.