En gudsbild präglad av lidande.


Enda sen från den dag då jag och den kvinna blev tillsammans, vilket var nång gång sommaren 2006, och där vi året därpå gifte oss med varandra, så har vi sen dess råkat ut för de mest fruktansvärda, och minst sagt plågsamma prövningar en människa tvingats att genomlida i sitt liv.

Men inget av allt det som drabbats oss i form av sjukdomar, eller som den gången när min fru för några år sen drabbades av en stroke, vilket hon gudskelov i stort sett är återhämtad från idag, dock inte till 100%, för fortfarande krävs det att hon dagligdags behöver ta sin medicin för att hon ska orka med att ta sig igenom en dag, i någonsåndär hyfsad form och skapligt välmående.

Men inget av allt det som vi tvingats att gå igenom under årens lopp kan närmelsevis mätas med det så fruktansvärda besked och som med full och skoningslös kraft slog sönder hela vår tillvaro, detta var i november 2007 som det så ofattbara hände. Det som hade hänt var att en av min frus söner hade tagit livet av sig. Fråga mig inte hur vi har lyckats med att ta oss vidare genom livet efter denna så tragiska händelse, det är nämligen något som övergår mitt eget förstånd till att ens försöka förstå mig på att förklara hur det har gått till.

Och om jag skulle nämna allt annat av övriga svåra prövningar, som vi har drabbats av, inte minst på grund av vad jag själv har gått igenom på senare tid, så om det finns något som är positivt vad allt sammantanget har för med sig för oss, och som det faktum är värt att nämna och ta med i det här sammanhanget, så är det att vi idag är oerhört ett sammansvetsat team med varann. Och det finns det en oerhörd styrka med i att vi har varann, där var och en av oss fått agera stöttepelare för när den ene av oss inte har mäktat med att hålla sig upprätt på egen hand.

Men när man har prövats intill mot hur mycket man tror att en människa mäktar med att klara av för påfrestningar, utan att det inte så att säga syns även på utsidan av en, och då har jag ännu inte kommit fram till vad det är som händer på insidan av en, så finns det de människor jag aldrig blir, eller som jag ens nånsin kommer att bli riktigt klok på, när det kommer till att handla om, eller som nån har uttryckt det hela genom de bevingade orden, ”lidandets mysterium”.

De jag med detta i huvudsak syftar på, är de som av nån högst konstig anledning menar på att, trots allt det som har hänt, och som jag genom detta inlägg har gett några exempel på, direkt hämtade från våra egna liv, så oavsett hur mycket lidande och svåra prövningar man än har gått igenom, så är det inget som enligt deras mening ska få några som helst återspeglingar på vilket sett det har kommit att forma ens gudsbild.

Så hur skulle man då, och hur är det ens möjligt att det inte på något sätt skulle få några som helst följder för hur och på vilket sätt det har kommit att utforma, inte bara den tro man har, utan även hur och på vilket sätt det i sin tur ha kommit att, inte bara hur man har påverkats av allt det som har hänt, utan även i minst lika stor utsträckning som det har kommit att forma ens gudsbild?