Gudstro blandat med tvivel.


På Twitter skriver jag, till skillnad mot vad jag gör här, ofta flertal inlägg per dag. Ibland blir det fler, medans det vissa andra dagar blir det färre inlägg från min sida som publiceras där. En av de saker som jag uppskattar mest med just Twitter är den respons och de allt som ofta direkta svar jag får på de inlägg jag där delar. På just det viset är Twitter överlägset Facebook, vilket jag för övrigt avslutade och tog bort för några dagar sen. För och som när det gällde just nämnda Facebook, så när man där skrev om något som låg på det lite mer djupare planet, så var det högst sällan att det var nån som tog någon som helst notis om vad det nu var för något man där hade delat med sig av. På sin höjd om man hade lite tur var det nån som hade orkat att klicka på den banala gilla-knappen, vilket det är många som gör av gammal trogen vana.

Igår delade jag med mig av några tankar som rör och handlar om den tro jag har, på Twitter. Där skrev jag följande och som jag även vill dela med mig av i det här inlägget.

För några år sen hade jag ett aktivt böneliv, det gick sällan mer än någon dag emellan utan att jag inte bad. Men sen efter det att flertal personer jag kände hade dött i cancer blev jag alltmer undrande varför Gud så sällan svarade på våra böner. Till slut kom tvivlen. Här måste det även tilläggas att det var inte bara av den anledningen som tvivlen fick ett alltmer starkare grepp i min gudstro. Det fanns fler anledningar.

Men det som jag också här idag vill tillägga, för att så att säga gå lite djupare in i ämnet, så att när och som jag nu skriver om där tvivlen kom in i bilden, vilket kan innebära att sikten inte blir så lite grumlig framför sig, varpå man riskerar att helt tappa färdriktningen mot det mål man rör sig, för vem vet att helt inte villa bort sig när man befinner sig i en tät dimma, utan några som helst preferenser till var man befinner sig under resans gång? Så medans det finns många andra som likt mig själv är troende, men som när det kommer till frågorna om tro och tvivel, vilket i sig kan vara nog så komplicerat att få rätt ordning på, så tillhör jag inte den skara av troende, och som jag vet att många gör, kanske till och med de flesta? Att istället för att man kringgår problemet, vilket kan ta sig uttryck på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så har jag aldrig valt den enkla vägen genom att som många gör, att likt strutsen stoppar man ner huvudet i sanden och så hoppas man på att det som fick en att undfly en viss typ av problematik, det ska liksom på nåt övernaturligt sätt lösa sig av sig själv.

Men som sagt, själv fungerar jag inte på det viset. Det krävs ingen specialist för att man ska klara av att vandra på den smala vägen. Än mindre krävs det att man är en fullärd teolog, men som kanske mer än någon annan är det just dessa teologer som tycks ha som nån slags gammal vana, att istället för att de visar på att det finns en framkomlig väg när man har snott in sig bland frågor som rör just frågorna kring, tro och tvivel, så och som det så ofta har vistat sig varit nog så svårt att få den dimma som har tätnat ihop sig på insidan av en, så inte är det så mycket mer som har klarnat när man har frågat dem om råd och vägledning.

En gudsbild präglad av lidande.


Enda sen från den dag då jag och den kvinna blev tillsammans, vilket var nång gång sommaren 2006, och där vi året därpå gifte oss med varandra, så har vi sen dess råkat ut för de mest fruktansvärda, och minst sagt plågsamma prövningar en människa tvingats att genomlida i sitt liv.

Men inget av allt det som drabbats oss i form av sjukdomar, eller som den gången när min fru för några år sen drabbades av en stroke, vilket hon gudskelov i stort sett är återhämtad från idag, dock inte till 100%, för fortfarande krävs det att hon dagligdags behöver ta sin medicin för att hon ska orka med att ta sig igenom en dag, i någonsåndär hyfsad form och skapligt välmående.

Men inget av allt det som vi tvingats att gå igenom under årens lopp kan närmelsevis mätas med det så fruktansvärda besked och som med full och skoningslös kraft slog sönder hela vår tillvaro, detta var i november 2007 som det så ofattbara hände. Det som hade hänt var att en av min frus söner hade tagit livet av sig. Fråga mig inte hur vi har lyckats med att ta oss vidare genom livet efter denna så tragiska händelse, det är nämligen något som övergår mitt eget förstånd till att ens försöka förstå mig på att förklara hur det har gått till.

Och om jag skulle nämna allt annat av övriga svåra prövningar, som vi har drabbats av, inte minst på grund av vad jag själv har gått igenom på senare tid, så om det finns något som är positivt vad allt sammantanget har för med sig för oss, och som det faktum är värt att nämna och ta med i det här sammanhanget, så är det att vi idag är oerhört ett sammansvetsat team med varann. Och det finns det en oerhörd styrka med i att vi har varann, där var och en av oss fått agera stöttepelare för när den ene av oss inte har mäktat med att hålla sig upprätt på egen hand.

Men när man har prövats intill mot hur mycket man tror att en människa mäktar med att klara av för påfrestningar, utan att det inte så att säga syns även på utsidan av en, och då har jag ännu inte kommit fram till vad det är som händer på insidan av en, så finns det de människor jag aldrig blir, eller som jag ens nånsin kommer att bli riktigt klok på, när det kommer till att handla om, eller som nån har uttryckt det hela genom de bevingade orden, ”lidandets mysterium”.

De jag med detta i huvudsak syftar på, är de som av nån högst konstig anledning menar på att, trots allt det som har hänt, och som jag genom detta inlägg har gett några exempel på, direkt hämtade från våra egna liv, så oavsett hur mycket lidande och svåra prövningar man än har gått igenom, så är det inget som enligt deras mening ska få några som helst återspeglingar på vilket sett det har kommit att forma ens gudsbild.

Så hur skulle man då, och hur är det ens möjligt att det inte på något sätt skulle få några som helst följder för hur och på vilket sätt det har kommit att utforma, inte bara den tro man har, utan även hur och på vilket sätt det i sin tur ha kommit att, inte bara hur man har påverkats av allt det som har hänt, utan även i minst lika stor utsträckning som det har kommit att forma ens gudsbild?

Morgondimma.


När jag vaknade tidigare i morse tog det mig en bra stund innan jag hade klivit upp ur sängen. Inte för att det berodde på att jag kände mig nedstämd, vilket numera tycks vara ett kroniskt tillstånd, utan mer var det för att jag kände mig så fruktansvärt trött. Det hade inte varit särskilt svårt att ligga kvar i sängen ytterligare en stund, men eftersom frun efter en stund kom in i vårt sovrum och talade om att frukosten stod serverad på bordet, så då var det bara att se till att ta sig i kragen och se till att magen fick sitt.

När vi så hade avnjutit vår frukost tillsammans blev jag lite smått förvånad över att jag ändå kände mig vid så förhållandevis gott mod som jag då gjorde. Min fru har en enastående förmåga att få mig på bra humör, hon är i sanning Guds gåva till mig. Det finns inte ord över hur mycket jag både älskar och uppskattar denna så fantastiska kvinna!

Kyrka inifrån – En fråga inte bara för teologer.


Om man nån gång skulle ha turen på sin sida att man åtminstone får gå in och titta och se sig om i någon av våra så fina kyrkor som finns beläget i det här landet, så är det måhända inte den saligaste känsla som det går att uppbringa på insidan när man på tu man hand har satt ner sin fot där, men då har man i alla fall varit där. Men låt oss ponera att man åter inom kort öppnar upp våra kyrkor och kapell igen för visst antal besökare som tillåts fira gudstjänst tillsammans, låt oss säga att det rör sig om cirka 15 personer som får tillträde? Då finns det en fråga som jag tycker är mycket intressant, och som det inte endast är teologer förunnat att ge nåt svar på, men som i övrigt är få tycks som om det är vågar ställa rakt upp och ner, olch den lyder på följande sätt.

Är inte kyrkan då i första hand Guds verk? Det vill säga att det är Gud som i första hand håller sin vakande och beskyddande hand kring det som är uppbyggt i hans namn. Nu är jag själv inte teologiskt skolad, så att så vidare lärd inom det teologiska gebitet är jag av förklarliga skäl inte, men fråga är om man verkligen behöver vara det för att man på så vis ska ha en klarare och mer djupare förståelse kunskap om vem Gud är?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Citatet.


Söker vi efter den som är den mäktigaste krigaren, den som har störst arméer, den som vinner alla krigen? Tävlar vi om vem som är snabbast, vem som gör bäst karriär, vem som har flest likes i sociala medier, vem som är vackrast? Håller vi på med den tävlan, så kommer vi aldrig att upptäcka Guds makt! För Guds makt är annorlunda. – Roland Spjuth

Visst händer det att jag ber.


Påve Franciskus uppmanar alla att delta i bönerna för att få ett slut på den pandemi som plågar världen just nu. Han kallar det för en “maratonbön” som ska pågå under hela maj månad.https://www.dagen.se/nyheter/2021/05/02/paven-initierar-maratonbon-mot-coronap

Under en längre period, och nu talar vi om 2020, så gick det knappt en dag utan jag inte bad till Gud om ett gudomligt ingripande så att det blev ett slut på den här pandemin. Men allteftersom tiden har gått och fram till där vi befinner oss i dessa dagar, så är det alltmer sällan det händer att jag ber.

Jag tänker fortsätta att be.


Även om det så är med både skakiga händer, ibland till och med skakiga knän när jag är i bön, och dessutom med ett rörigt sinne där tankarna stundtals far fram och tillbaka, hit och dit utan att jag själv kan göra så mycket åt det, så tänker jag likväl oförtrutet fortsätta att be. Och om du vill att jag ska be för dig, så är det självklart att jag vill göra det. För jag tror att Gud hör bön.