Ett mörklagt Sverige.


När och som jag nu har slagit mig ned vid min dator för att här försöka skriva ner några rader, så har det redan, fastän klockan inte ens hunnit bli 15:40 på klockslaget, börjat att bli så mörkt att man behövt att tända upp ljusen inomhus. November är i sanning årets i särklass mest trista månad, och det tror jag de allra flesta håller med mig om.

Men så finns det ett helt annat typ av mörker och som alltmer håller på att breda ut sig i vårt land.

Så här skrev en kvinna, där hon gav uttryck för den oro hon har inom sig kring den samhällsutveckling och som alltmer har kommit att sätta sin prägel på vårt land på senare år-

”För några år en tog jag gärna en promenad när jag gick från Hisingen fram till Göteborgs universitet. Idag vågar jag inte ens åka med spårvagnen” Slut citat.

Och då har det gått rätt långt va?

Som bekant och som de flesta säkert känner till, så finns det de som går under beteckingen, Pk-eliten, vilka och som det ofta har gjort sig kända för genom att, antingen så har de velat tona ner de händelser där människor på ett eller annat sett har, och som en del har utryckt det hela: ” Felet var att de råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle”. Eller så har man på annat sätt, detta genom att man har försökt att skämta bort problemen, allt under tiden där deras mest trogna skara av åhörare vrider sig av skratt, åt deras så kallade lyteskomedi.

Men och som det nu har kommit att visa sig, så när det gäller den gamla devisen om att – Mitt hem är min borg, något som inte ens det är en säker och trygg plats för att man på så vis ska kunna tro att man ska komma undan. Fråga Tv-kändisen, Martin Björk, om du inte tror mig. .https://www.expressen.se/noje/martin-bjorks-familj-pistolranad-i-hemmet/

Till skillnad dock mot vissa andra, så tycker jag inte att det här är något man ska raljera över. För det och som en del tycks ha glömt bort i det här sammanhanget, så var det inte enbart, Martin Björk, som i sitt eget hem blev utsatt för den här så traumatiska upplevelsen, utan också vad de som dessutom fick uppleva av den skräck och som de måste ha inneburit för dem när några grovt kriminella stormade in i deras hem med dragna skjutvapen och allt, så var det som sagt inte bara han själv som blev utsatt för det överfallet, utan de som också blev drabbade så var det hans egen familj.

Men det tycks som att det inte var lika viktigt i det här sammanhanget. Särskilt inte för de som nu har gjort sig roliga på Familjen Björks bekostnad.

Om livet sen efter det att jag drog från Göteborg. Del 1


Sen efter det att jag som ung, jag var bara 20 år när jag drog iväg från Göteborg. Men med tanke på hur mitt liv vid den tidpunkten då såg ut, det liv jag levde, vars destruktiva kurva av mitt så kallade liv pekade rätt nedåt, så fanns det vid den tidpunkten i mitt liv inte så mycket annat att välja på, det förutsatt om jag ville fortsätta att leva, än att och vad som då hände, var att jag mer eller mindre så mig så illa tvingad till att och vad som då hände, detta genom att jag flydde bort från stan. Och det är ett beslut jag än idag kan känna mig kluven över om det var det rätta, men det var i alla fall så det blev.

För när man och som jag gjorde, brände alla mina broar till det förflutna, tack och adjö till alla mina kompisar och så vidare, så innebar inte det att livet blev så mycket mindre komplicerat och enkelt efter och vad som sen skulle komma att hända. Mer om det återkommer jag till längre fram.

Det som sen hände under de år som låg framför, var att jag sen dess flyttade runt en hel del på olika ställen runt om i vårt land, bland annat var jag under några år bosatt i Stockholm-regionen på 80-talet. Det var inte sällan då det hände att jag då fick frågan från urstockholmare, hur det kunde komma sig att en göteborgare hade bosatt sig just där, det var många som tyckte det var mycket märkligt och som jag mer än en gång såg att en del rynkade på pannan åt.

En göteborgare i Stockholm? Nä, det kan ju inte stämma. Men det gjorde det.

Jag har mycket kul minnen från de år jag var bosatt där, inte minst för att min förstfödda dotter föddes, vilket ägde rum på Huddinge Sjukhus den 20 maj 1984. Livet blir liksom inte så mycket större än när man blir pappa för första gången.

Sammanlagt rörde det sig om 4 år, som jag och den kvinna jag då var gift med var bosatta där. Idag kan man tycka att 4 år är ingenting, sett till den tid och hur länge vi var bosatta där, och det är det säkert inte heller.

Hur som helst lärde vi känna några fantastiskt fina människor där, en del av dem hade jag till och med kontakt med fram tills för några år sen, men det är några år sen det var, idag är det ingen av dem som jag längre har någon kontakt med.