Gudstro blandat med tvivel.


På Twitter skriver jag, till skillnad mot vad jag gör här, ofta flertal inlägg per dag. Ibland blir det fler, medans det vissa andra dagar blir det färre inlägg från min sida som publiceras där. En av de saker som jag uppskattar mest med just Twitter är den respons och de allt som ofta direkta svar jag får på de inlägg jag där delar. På just det viset är Twitter överlägset Facebook, vilket jag för övrigt avslutade och tog bort för några dagar sen. För och som när det gällde just nämnda Facebook, så när man där skrev om något som låg på det lite mer djupare planet, så var det högst sällan att det var nån som tog någon som helst notis om vad det nu var för något man där hade delat med sig av. På sin höjd om man hade lite tur var det nån som hade orkat att klicka på den banala gilla-knappen, vilket det är många som gör av gammal trogen vana.

Igår delade jag med mig av några tankar som rör och handlar om den tro jag har, på Twitter. Där skrev jag följande och som jag även vill dela med mig av i det här inlägget.

För några år sen hade jag ett aktivt böneliv, det gick sällan mer än någon dag emellan utan att jag inte bad. Men sen efter det att flertal personer jag kände hade dött i cancer blev jag alltmer undrande varför Gud så sällan svarade på våra böner. Till slut kom tvivlen. Här måste det även tilläggas att det var inte bara av den anledningen som tvivlen fick ett alltmer starkare grepp i min gudstro. Det fanns fler anledningar.

Men det som jag också här idag vill tillägga, för att så att säga gå lite djupare in i ämnet, så att när och som jag nu skriver om där tvivlen kom in i bilden, vilket kan innebära att sikten inte blir så lite grumlig framför sig, varpå man riskerar att helt tappa färdriktningen mot det mål man rör sig, för vem vet att helt inte villa bort sig när man befinner sig i en tät dimma, utan några som helst preferenser till var man befinner sig under resans gång? Så medans det finns många andra som likt mig själv är troende, men som när det kommer till frågorna om tro och tvivel, vilket i sig kan vara nog så komplicerat att få rätt ordning på, så tillhör jag inte den skara av troende, och som jag vet att många gör, kanske till och med de flesta? Att istället för att man kringgår problemet, vilket kan ta sig uttryck på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt, så har jag aldrig valt den enkla vägen genom att som många gör, att likt strutsen stoppar man ner huvudet i sanden och så hoppas man på att det som fick en att undfly en viss typ av problematik, det ska liksom på nåt övernaturligt sätt lösa sig av sig själv.

Men som sagt, själv fungerar jag inte på det viset. Det krävs ingen specialist för att man ska klara av att vandra på den smala vägen. Än mindre krävs det att man är en fullärd teolog, men som kanske mer än någon annan är det just dessa teologer som tycks ha som nån slags gammal vana, att istället för att de visar på att det finns en framkomlig väg när man har snott in sig bland frågor som rör just frågorna kring, tro och tvivel, så och som det så ofta har vistat sig varit nog så svårt att få den dimma som har tätnat ihop sig på insidan av en, så inte är det så mycket mer som har klarnat när man har frågat dem om råd och vägledning.

Men sluta vela då människa!


När det är något man väl tror sig att man har bestämt sig för vad man ska göra, så är det märkligt hur nånting samtidigt gör sig påmint om att, men ska du inte ta och vänta lite innan så att du inte ångrar dig efteråt?

Och självklart finns det något som även är positivt med att vara eftertänksam, i vissa situationer. Man vill ju inte gärna förhasta sig på tok för mycket i onödan, särskilt inte när det är något man har sagt att man ska göra, men så i nästa sekund har man tagit tillbaks precis allt vad man tidigare har sagt. Men som när man inte är bättre än när man kan hålla fast vid att, ja,är ja, och nej, är nej, och inte lämnar något annat utrymme till det man bestämt agerar utifrån vad det är man har bestämt sig för att göra, men så räknar jag mig inte till den skara av personer som har uppenbara svårigheter med vad det innebär att vara en ambivalent person, där det ständigt förs en ojämn kamp mellan de motstridiga känslor och tankar som kämpar om vem som ska får det sista ordet.

Men visst har det hänt att även jag har velat hit och dit när det är något som jag har trott om mig själv, att utifrån vad det är jag har bestämt mig för att göra, så är det också det som sen gäller. Men hur många chanser får man till att misslyckas inom det området i livet egentligen?

Ett sådant tydligt exempel är något som handlar om vad jag för några dagar sen att hade skrivit om på Facebook. För cirka så där 4-5 dagar sen skrev jag ett kort inlägg där om att, inom kort kommer jag att avsluta mitt konto där. Men eftersom jag hade så svårt att bestämma mig för hurvida jag skulle ha kvar det i alla fall, så dröjde de fram tills idag innan jag väl hade bestämt mig hur jag skulle göra.

Tänk att det skulle vara så svårt och så besvärligt att komma fram till ett så enkelt beslut? Så från och med för en liten stund sen, är det tack och adjö till Facebook.

Det var då det.


Den 19 augusti hade jag skrivit så här på Facebook.

Idag gjorde jag min första träningsrunda i skogen sen efter jag fick det beskedet. Det gick rätt bra, och så hade jag tur med vädret också. Nu regnar det.

Men sen efter det har det inte hänt så mycket på den fronten, snarare inget alls faktiskt. Och så mycket har jag vid det här laget förstått, att oavsett hur mycket jag än längtar efter att komma igång igen, så gör sig inte kroppen nån större brådska till att läka ihop som den ska, det tar tid, lång tid.

Nu har dessutom hösten gjort sig starkt påmind på senare tid, med allt vad det nu innebär med vad som händer med alla tänkbara och otänkbara väderomslag och så vidare så här års. Men nu har vi ju, redan, kommit halvvägs in i september, så att… Det är bara resten kvar.

Den stora skillnaden mellan social media.


Det som jag vid flertal tillfällen har lagt märke till gällande vilken skillnad det är när man skriver om saker och ting, inte minst rörande min hälsa, så när jag då jämför med den respons jag fått på Twitter, jämfört med liknande inlägg som jag delat på Facebook, så har jag ibland blivit nästintill förbluffad över hur markant stor skillnad det är dem emellan.

För där och som det som så ofta har hänt, där jag inte bara har fått positiv respons utan även minst lika av stark och upplyftande uppmuntran på Twitter, så ser det allt som ofta ut på ett helt annat sätt och vad som brukar hända när jag delat liknande inlägg på Facebook. Så här vill jag därför ge ett exempel på hur det kan se ut.

Så här skrev jag för några dagar sen på Facebook.

Så här den första veckan efter operationen i torsdags får jag enligt läkaren som utförde operationen inte röra på mig så många meter i taget.. Känns sådär. På det inlägget blev det inte heller så många reaktioner. Noga räknat rörde det sig om 5 personer som hade orkar att drista sig till att klicka på gilla-knappen. Inte illa. Å andra sidan är de som inte har hört av sig via telefonsamtal ännu färre till antalet.

Så ni som nu läser det här inlägget, ni förstår säkert att jag har ett och annat att fundera på framöver, inte minst vem som är de mest sanna och genuina vänner jag har och som jag sätter störst värde på.

Varför tillåter vi honom att hå¨llas?


Jo, jag har hur dumt det än kan låta kvar mitt konto på Facebook. Men eftersom det egentligen inte finns några som helst rimliga ursäkter till varför man fortfarande har kvar det, så måste det väl i så fall bero på någon annan helt outgrundlig anledning? Men vad i så fall? Det är frågan det. Men trots det faktum att Facebook vid flertal tillfällen har dömts ut, vissa personer trodde till och med att det skulle dö ut för si så där 10 år sen, och det är ju ett tag sen, så är det måhända inte lika många till antalet på vår planet som, särskilt inte bland dagens ungdom som tycker att det är en bra idé med ha Facebook och som förgyller deras liv, vilket jag tror att de allra flesta människor idag är helt på det klara med att det inte är.

Men vad det beträffar Mr Zuckerberg och hans anhang så får vi nog leva med det ett tag till-

Det nya normalläget för Sverige


”Även när Sverige fått pandemin under kontroll, är det inte säkert att samhället blir som det var före pandemin. Regeringen vill att FHM analyserar om man ser behov av restriktioner eller rekommendationer i ett sådant eventuellt ”nytt normalläge”.

TT: Finns det en risk att vi inte kan ha fullsatta läktare och gå på konserter under många år?

– Vilka typer av restriktioner, begränsningar eller åtgärder som möjligen kan vara en del i ett nytt normalläge, det är det vi ber myndigheten att titta på, säger Hallengren. https://tt.omni.se/nu-tas-planen-fram-for-att-oppna-sverige/a/X80rax

I skrivande stund vet jag inte vad som gör mig mest irriterad över dagens händelse.

Men det som är så oerhört både deprimerade, och som man samtidigt nästintill chockas av, så är det de reaktioner man ser på Lena Hallengrens Facebook-sida, där hennes trogna jämlikar inte alls tycks reflektera och tycka att det är något märkvärdigt med hennes uttalande, utan i stället och vad som händer så beter man sig som en skock får, som enstämmigt klappar i händerna och ger sitt oinskränkta positiva bifall till ett av de mest häpnadsväckande politiska uttalande i modern tid.

Hur är det möjligt! Ni får ursäkta, men jag begriper det inte.

Här några reaktioner från Twitter.


Nike Örbrink@nikeorbrink
·Inte. En. Chans. Restriktionerna är och ska vara tillfälliga. Hallengren ska inte få ta sig friheten att skapa ett ”nytt normalläge” som inskränker andras friheter efter att pandemin är över.


Richard Herrey@RichardHerrey
·Vadå?! Vilka ”restriktioner, begränsningar” vill socialminister Hallengren se EFTER pandemin? — Att överhuvudtaget fundera på att några restriktioner ska vara kvar är ju inte så lite häpnadsväckande. – Hur tänker hon? Vi ska självklart tillbaks till normalläge UTAN restriktioner!


@AnderssonHome
·Idag begärde minister Hallengren att en myndighet ska bestämma vad som är ett ”normaläge” i samhället. En myndighet.. ta in det.


Susanna Silfverskiöld@susannasilfver
·Igår upprördes vi av Kinas totalitära grepp. Idag svenska regeringens.

Imorgon är det en annan dag – Vi glömmer inte vad som hände i Vetlanda


Men det är inte vilken dag som helst det handlar om. För i morgon är det på dagen två veckor sedan det så fruktansvärda inträffade i, lilla Vetlanda, för den är inte så stor den här staden, då 7 personer blev allvarligt skadade av den man som, helt oprovocerat gick till angrepp mot dem med kniv i högsta hugg.

Självklart blev vi som är bosatta här, som en direkt konsekvens av vad som hade hänt, mer eller mindre lamslagna av skräck när vi fick reda på vad som hade hänt. Till idags datum råder det inget som helst tvivel om att, och som jag skulle vilja påstå, att det är en chockartad stämning som fortfarande råder bland de flesta Vetlandaborna.

Så sent som idag var Sveriges Radio på plats där man i den centrala delen av stan gjorde ett reportage från Vetlanda.Programmet i sin helhet kan du lyssna på via den här länken. https://sverigesradio.se/avsnitt/1689042?fbclid=IwAR2gUWts1IhPDD_VmacDrWrCkbcosh344MAU-Px0aBwClKS9pQ0X_V8k4W8

Här några reaktioner från några Vetlandabor.

 Det är lite overkligt och skrämmande, jag känner att vi är en stad som får hålla ihop nu, säger Maria Jensmark.

– Det är fruktansvärt att det händer så nära inpå, det kan så klart lika gärna hända här som i en storstad, men när det kommer så nära så blir det på ett annat sätt och det är fruktansvärt, säger Ulrika Lövfors.

jhttps://www.vetlandaposten.se/artikel/vetlandaborna-dagen-efter-vansinnesdadet-kande-en-tomhet-nar-jag-vaknade-imorse

Det här är ett öppet och tydligt sår som behöver läkas, men det kommer att ta tid.

Och så här skrev, en kvinna, i den grupp jag hade startat på Facebook, den 3:e mars. Det här är vad hon skrev för bara en liten stund sen. Men vem är den som finns och som tar hennes rädsla på absolut största allvar?


Jag vågar inte gå på stationen om kvällarna, droger och alkohol folk som har kniv och är traumatiserade, livsfarligt gör det måste vara bevakning hela tiden, folk är inte trygga. Blev själv drabbad av en galen utlänning i mitt hem. Alltid varit ett bottenskrap i Vetlanda med alkisar och tvivelaktiga människor. I det gamla stationshuset var det spyor och allt möjligt det låstes igen för allmänheten. Likaså Bibliotekets toaletter är ofta igenbommade. Gick in med en alkis på biblioteket en gång för att jag hoppades ordningsvakter ta han, inget hände, typiskt Vetlanda. Tar man inte tag i problemen kommer fler hemskheter hända här tyvärr 🥲