Det var då det.


Den 19 augusti hade jag skrivit så här på Facebook.

Idag gjorde jag min första träningsrunda i skogen sen efter jag fick det beskedet. Det gick rätt bra, och så hade jag tur med vädret också. Nu regnar det.

Men sen efter det har det inte hänt så mycket på den fronten, snarare inget alls faktiskt. Och så mycket har jag vid det här laget förstått, att oavsett hur mycket jag än längtar efter att komma igång igen, så gör sig inte kroppen nån större brådska till att läka ihop som den ska, det tar tid, lång tid.

Nu har dessutom hösten gjort sig starkt påmind på senare tid, med allt vad det nu innebär med vad som händer med alla tänkbara och otänkbara väderomslag och så vidare så här års. Men nu har vi ju, redan, kommit halvvägs in i september, så att… Det är bara resten kvar.

Den stora skillnaden mellan social media.


Det som jag vid flertal tillfällen har lagt märke till gällande vilken skillnad det är när man skriver om saker och ting, inte minst rörande min hälsa, så när jag då jämför med den respons jag fått på Twitter, jämfört med liknande inlägg som jag delat på Facebook, så har jag ibland blivit nästintill förbluffad över hur markant stor skillnad det är dem emellan.

För där och som det som så ofta har hänt, där jag inte bara har fått positiv respons utan även minst lika av stark och upplyftande uppmuntran på Twitter, så ser det allt som ofta ut på ett helt annat sätt och vad som brukar hända när jag delat liknande inlägg på Facebook. Så här vill jag därför ge ett exempel på hur det kan se ut.

Så här skrev jag för några dagar sen på Facebook.

Så här den första veckan efter operationen i torsdags får jag enligt läkaren som utförde operationen inte röra på mig så många meter i taget.. Känns sådär. På det inlägget blev det inte heller så många reaktioner. Noga räknat rörde det sig om 5 personer som hade orkar att drista sig till att klicka på gilla-knappen. Inte illa. Å andra sidan är de som inte har hört av sig via telefonsamtal ännu färre till antalet.

Så ni som nu läser det här inlägget, ni förstår säkert att jag har ett och annat att fundera på framöver, inte minst vem som är de mest sanna och genuina vänner jag har och som jag sätter störst värde på.

Varför tillåter vi honom att hå¨llas?


Jo, jag har hur dumt det än kan låta kvar mitt konto på Facebook. Men eftersom det egentligen inte finns några som helst rimliga ursäkter till varför man fortfarande har kvar det, så måste det väl i så fall bero på någon annan helt outgrundlig anledning? Men vad i så fall? Det är frågan det. Men trots det faktum att Facebook vid flertal tillfällen har dömts ut, vissa personer trodde till och med att det skulle dö ut för si så där 10 år sen, och det är ju ett tag sen, så är det måhända inte lika många till antalet på vår planet som, särskilt inte bland dagens ungdom som tycker att det är en bra idé med ha Facebook och som förgyller deras liv, vilket jag tror att de allra flesta människor idag är helt på det klara med att det inte är.

Men vad det beträffar Mr Zuckerberg och hans anhang så får vi nog leva med det ett tag till-

Det nya normalläget för Sverige


”Även när Sverige fått pandemin under kontroll, är det inte säkert att samhället blir som det var före pandemin. Regeringen vill att FHM analyserar om man ser behov av restriktioner eller rekommendationer i ett sådant eventuellt ”nytt normalläge”.

TT: Finns det en risk att vi inte kan ha fullsatta läktare och gå på konserter under många år?

– Vilka typer av restriktioner, begränsningar eller åtgärder som möjligen kan vara en del i ett nytt normalläge, det är det vi ber myndigheten att titta på, säger Hallengren. https://tt.omni.se/nu-tas-planen-fram-for-att-oppna-sverige/a/X80rax

I skrivande stund vet jag inte vad som gör mig mest irriterad över dagens händelse.

Men det som är så oerhört både deprimerade, och som man samtidigt nästintill chockas av, så är det de reaktioner man ser på Lena Hallengrens Facebook-sida, där hennes trogna jämlikar inte alls tycks reflektera och tycka att det är något märkvärdigt med hennes uttalande, utan i stället och vad som händer så beter man sig som en skock får, som enstämmigt klappar i händerna och ger sitt oinskränkta positiva bifall till ett av de mest häpnadsväckande politiska uttalande i modern tid.

Hur är det möjligt! Ni får ursäkta, men jag begriper det inte.

Här några reaktioner från Twitter.


Nike Örbrink@nikeorbrink
·Inte. En. Chans. Restriktionerna är och ska vara tillfälliga. Hallengren ska inte få ta sig friheten att skapa ett ”nytt normalläge” som inskränker andras friheter efter att pandemin är över.


Richard Herrey@RichardHerrey
·Vadå?! Vilka ”restriktioner, begränsningar” vill socialminister Hallengren se EFTER pandemin? — Att överhuvudtaget fundera på att några restriktioner ska vara kvar är ju inte så lite häpnadsväckande. – Hur tänker hon? Vi ska självklart tillbaks till normalläge UTAN restriktioner!


@AnderssonHome
·Idag begärde minister Hallengren att en myndighet ska bestämma vad som är ett ”normaläge” i samhället. En myndighet.. ta in det.


Susanna Silfverskiöld@susannasilfver
·Igår upprördes vi av Kinas totalitära grepp. Idag svenska regeringens.

Imorgon är det en annan dag – Vi glömmer inte vad som hände i Vetlanda


Men det är inte vilken dag som helst det handlar om. För i morgon är det på dagen två veckor sedan det så fruktansvärda inträffade i, lilla Vetlanda, för den är inte så stor den här staden, då 7 personer blev allvarligt skadade av den man som, helt oprovocerat gick till angrepp mot dem med kniv i högsta hugg.

Självklart blev vi som är bosatta här, som en direkt konsekvens av vad som hade hänt, mer eller mindre lamslagna av skräck när vi fick reda på vad som hade hänt. Till idags datum råder det inget som helst tvivel om att, och som jag skulle vilja påstå, att det är en chockartad stämning som fortfarande råder bland de flesta Vetlandaborna.

Så sent som idag var Sveriges Radio på plats där man i den centrala delen av stan gjorde ett reportage från Vetlanda.Programmet i sin helhet kan du lyssna på via den här länken. https://sverigesradio.se/avsnitt/1689042?fbclid=IwAR2gUWts1IhPDD_VmacDrWrCkbcosh344MAU-Px0aBwClKS9pQ0X_V8k4W8

Här några reaktioner från några Vetlandabor.

 Det är lite overkligt och skrämmande, jag känner att vi är en stad som får hålla ihop nu, säger Maria Jensmark.

– Det är fruktansvärt att det händer så nära inpå, det kan så klart lika gärna hända här som i en storstad, men när det kommer så nära så blir det på ett annat sätt och det är fruktansvärt, säger Ulrika Lövfors.

jhttps://www.vetlandaposten.se/artikel/vetlandaborna-dagen-efter-vansinnesdadet-kande-en-tomhet-nar-jag-vaknade-imorse

Det här är ett öppet och tydligt sår som behöver läkas, men det kommer att ta tid.

Och så här skrev, en kvinna, i den grupp jag hade startat på Facebook, den 3:e mars. Det här är vad hon skrev för bara en liten stund sen. Men vem är den som finns och som tar hennes rädsla på absolut största allvar?


Jag vågar inte gå på stationen om kvällarna, droger och alkohol folk som har kniv och är traumatiserade, livsfarligt gör det måste vara bevakning hela tiden, folk är inte trygga. Blev själv drabbad av en galen utlänning i mitt hem. Alltid varit ett bottenskrap i Vetlanda med alkisar och tvivelaktiga människor. I det gamla stationshuset var det spyor och allt möjligt det låstes igen för allmänheten. Likaså Bibliotekets toaletter är ofta igenbommade. Gick in med en alkis på biblioteket en gång för att jag hoppades ordningsvakter ta han, inget hände, typiskt Vetlanda. Tar man inte tag i problemen kommer fler hemskheter hända här tyvärr 🥲