Den som trodde att det rovdjuret gick att tämja..


De har fullständigt misstagit sig. https://sverigesradio.se/artikel/corona-smittan-okar-igen-aven-i-sverige

Men trots det faktum att det är många i vårt land som vid det här laget som har vaccinerat sig mot det här viruset, så är det inget som har hindrat att smittan nu ökar även här i Sverige, liksom det gör i flertal andra länder. I för att nämna ett exempel, i Tyskland, så har inte mindre än 39 676 nya fall rapporterats in sen i onsdags. Men nu är det långt ifrån begränsat enbart till Tyskland där den här pandemin tycks ha tagit ny fart. I vårt grannland Norge, ser det inte heller så vidare ljust ut på den fronten.

Sen efter det att pandemin hade nått fram till vårt land, så bestämde jag och min fru oss på ett tidigt stadie för att inte ta några onödiga risker, detta genom att vi undvek, vilket vi fortfarande gör, genom att vi inte vistats bland större folksamlingar, vilket har inkluderat allt från där vi undvikit att på plats bevittna större idrottsevenemang, till att besöka nån av de kyrkor som finns belägna i närliggande regioner av där vi är bosatta.

Priset som vi har fått betala för att vi stundtals har intagit en position av där vi nästintill har isolerat oss från vår omvärld, det är också något som konkret har bidragit till att åtminstone jag mår så psykiskt illa och som jag så många gånger har gjort under den här tiden. När det däremot gäller som för min frus del, så har hon lyckats bra mycket bättre med att tackla den här problematiken mot vad jag har gjort, men självklart har hon också haft sina svackor, något annat än om även inte hon hade känt av det här på olika sätt, då hade jag ljugit om jag hade påstått nåt annat.

Att sen vår mänskliga hjärna på sitt speciella vis, frenetiskt strävar efter att försöka utarbeta nån slags plan till att försöka förutse vad som komma skall, det undrar jag om det är till nån så stor tröst.

Vem vet något om framtiden?


Samtidigt som det egentligen inte finns nån som varken kan dra upp riktlinjerna, eller som än mindre kan sia om hur vår framtid ser ut, kan och kommer vi någonsin att återgå till ett normalt liv? Så är det inte sällan det hörs förtvivlade rop från dem som i ren förtvivlan utropar att, ” nu har vi fått nog av den här pandemin”!

Och när så det händer och som flertal kyrkliga ledare har försökt att påtala, gällande det orimliga att, samtidigt som de regler som gäller för hur många som samtidigt får vistas i till exempel ett köpcenter, så är det svårt att förstå logiken och meningen med varför så som 8 personer tillåts att släppas in i viss kyrkobyggnad.

På senare tid har det framkommit uppgifter om hur den psykiska ohälsan, samt de problem som uppståt familjemedlemmar emellan och som har ökat i pandemins spår även bland de som är kristna uti vårt samhälle. Men varför man skulle vara förskonad från att må skit enbart för att man är kristen, det verkar som att det har kommit som en överraskning för somliga. Konstigt synsätt tycker jag, det är väl ändå till syvens och sist det människor det handlar om?

Därför kan måhända det som nyligen hände i en frikyrkoförsamling i USA stå som ett varnande exempel på vad som händer när man trotsar de restrektioner som finns och som det är meningen att man skall följa men där man går tvärs emot alla bestämmelser och gör vad man själv finner vad som är bäst att göra, så låter inte konsekvenserna vänta på sig efter hur man har handlat.

Det här var vad som nämligen hände i Oregon.

Kyrkan trotsade restriktioner – blev smittohärd

Oregon-kyrkan stämde staten för brott mot religionsfriheten – nu har 74 personer i församlingen insjuknat. https://www.dagen.se/nyheter/2021/05/07/kyrkan-trotsade-restriktioner-blev-smittohard/

Vidare skriver Dagen om händelsen.

Pastorn hamnade på sjukhus

”Det var under förra året som People’s Church i Salem tillsammans med andra kyrkor stämde staten i ett försök att förklara coronarestriktionerna ogiltiga. För drygt en månad sedan blev dock församlingsledarna själva sjuka, enligt kyrkans egen Facebooksida. Pastor Scott Erickson och hans fru Bonnie hamnade på sjukhus.”

Varför skall man lägga locket på när det är som det är?


Det är många människor som nu mår dåligt i dessa tider, en del mår riktigt skit faktiskt. Men där det finns dem som fritt, utan att man inte förställer sig och låtsas som allt är frid och fröjd, och där man obehindrat ger utlopp för sina känslor, och som för att ge ett exempel ur mängden kring vad en person skrev på Twitter igår.


charlie@minkanal
·Känner mig covid-deprimerad. Det kommer aldrig att ta slut. Det tar aldrig slut. Och även om det tar slut kommer restriktionerna aldrig ta slut. Idag tänkte jag, kanske regeringen vill att jag ska ta livet av mig. Då smittar jag definitivt ingen.

Så finns det då dem som istället väljer att tiga om hur man mår. Men det är naturligtsvis upp till var och en, hur man vill göra med den saken.

Själv tillhör jag dock inte den kategori av personer som väljer att behålla allt inombords, för som när det gäller all den frustration, ibland går det över till att jag känner mig, inte bara uppgiven, utan också arg och inte så lite irrterad heller, över allt det som ingen av oss kan påverka eller ens kunna förmå oss att vi kan göra nånting åt, så är det i det närmaste en befrielse när man kan använda sig av till buds stående medel, genom att man använder sig av de livlinor som finns tillhands.

För ibland hjälper det faktiskt att man skriver av sig en stund. Och det är nog det som man får anse vara den bästa självhjälpen i en tid som den här.

Dessa dagar av att leva i press.


Tidigt i morse vaknade jag av att det plingade till i min mobil. Jag förstod genast att jag hade fått ett sms.

Det var det också. Det var min dotter som helt kortfattat skrev att hon nu hade fått bekräftat att hon har blivit smittad av corona. Detta helvetesvirus har alltså nu drabbat och slagit till mot den absolut innersta kärnan av min familj.

Självskrivet är det mycket tankar som nu far runt i huvudet på mig i ett enda virrvarr av tankar och som jag just nu i skrivande stund inte har full kontroll över utan som nu vilt nu härjar som vore det ett slagfält i mitt sinne.

Min fru har så här på morgonen försökt intala mig att jag måste försöka behålla mitt lugn intakt utan att jag inte helt tappar koncepterna, så att jag inte flippar ur och helt tappar kontrollen över mig själv nu. Och det är jag naturligtsvis själv medveten om att jag måste göra också, inte minst för hennes skull.

För dem blir det ingen kul jul.


För första gången sen 1966 då Korskyrkan här i stan tog initiativ till den som är ensam och som inte haft någon att fira jul tillsammans med, så ser man ingen annan utväg från än att det sen tidigare tradionella julfirandet för i år måste ställas in.

Så här säger Anders Bengtsson om vad som ligger bakom deras beslut.

— På grund av coronapandemin har vi nu fattat beslutet att göra ett års uppehåll. Det är lite sorgligt då det varit en tradition länge och betytt så mycket för de ensamma. Men med rådande situation har vi inte möjlighet att göra det i år, säger Anders Bengtsson, ordförande i Korskyrkan. https://www.vetlandaposten.se/artikel/jul-for-ensamma-stalls-in-i-vetlanda-for-forsta-gangen-pa-over-50-ar-det-ar-lite-sorgligt

Finns inte så mycket mer det går att tillägga om det här, inte mer än att det är fruktansvärt sorgligt det som händer i dessa dagar.