När livet vänder åter.


Efter en längre tids turbulens, vilket och som de flesta vid det här laget känner till som har följt min resa, sen efter det att jag den 11 augusti fick beskedet om att jag hade drabbats av hudcancer, eller som det på fackspråk heter: malignt melanom, så talar vi alltså om en period som har sträckt sig mer än 3 månader tillbaka i tiden, men där jag gudskelov för nån vecka sen fick det så positiva beskedet att jag numera är friskförklarad, vilket jag inte nog kan uttrycka min tacksamhet för. Men när och vad det beträffar känslan av att jag äntligen kan andas ut, så visst känns det idag klart mycket bättre mot vad det sen tidigare har gjort, men det viktigaste är ändå känslan av det det nu är på väg att gå åt rätt håll.

Livet är sannerligen inget man kan ta för givet.

Hur som helst så är känslan alltmer nu den och mer påtaglig, att jag sakta men säkert är på god väg att återhämta mig från den tid som har varit, inte minst och vad som gäller för min mentala hälsa. För idag känns det som att jag har en helt annan tillförsikt mot vad jag tidigare har haft, gällande om att ha gott hopp om de resterande dagarna i mitt liv, och om den tid som nu ligger framför.

Drabbad av cancer


Igår hade vi tillsammans med ett par vänner till oss som var på hos oss ett par dagar på besök, begett oss ner till stans bowlinghall för att där utmana varandra på det här s,ått illmariga spelet. Och även fast det inte gick så bra för mig, faktum är att jag fick mig en riktigt rejäl utskåpning, jag var aldrig i närheten av att rå på han, han var helt enkelt för bra för mig.

Hur som helst, när vi så hade hållit på en stund, då ringde det i min mobil. I displayen såg jag att det var den läkare som jag var på besök hos i förra veckan som nu ringde upp mig. Men ända sen jag var hos han, där han då skar ut en rejäl bit ut ur mitt ben, så har jag inte haft några bra vibbar sen dess, snarare väldigt dåliga faktiskt. Och det var just precis det som jag nu fick bekräftat av de samtal vi hade med varann.

Det var alltså inget positivt besked jag fick av han! Jag minns inte idag hela samtalet om vad det vi var pratade om, inte mer än det mest väsentliga i sammanhanget vill säga, av vad det nu det var han som han hade att framföra.

Han sa, ”du har malignt melanom”. Eller på ren svenska kan det översättas till, hudcancer, för det är ju det det rör sig om. Vidare informerade han mig om att jag inom kort, så snart som inom ett par veckor, så kommer jag att få en kallelse från kirurgavdelningen i Eksjö. Processen är alltså redan igång, och det är väl det som känns med positivt nu, om det överhuvudtaget finns nåt som är positivt att säga om det här, så skulle det väl vara det i så fall, nåt annat än det kan jag inte komma på, inte i nuläget åtminstone.

Hur gick det sen med det fortsatta bowlandet då? Det gick och fungerade naturligtsvis inte alls, inte sen efter jag fått det beskedet. För sen kände jag precis blazé på i stort sett allt! Hur skulle man kunna motivera sig att ha fortsatt kul efter ha fått ett sådant tråkigt telefonsamtal? Nej, det förstår säkert vem som helst utan jag mer behöver förklara hur jag då kände mig. Eller hur?