Visst händer det att jag ber.


Påve Franciskus uppmanar alla att delta i bönerna för att få ett slut på den pandemi som plågar världen just nu. Han kallar det för en “maratonbön” som ska pågå under hela maj månad.https://www.dagen.se/nyheter/2021/05/02/paven-initierar-maratonbon-mot-coronap

Under en längre period, och nu talar vi om 2020, så gick det knappt en dag utan jag inte bad till Gud om ett gudomligt ingripande så att det blev ett slut på den här pandemin. Men allteftersom tiden har gått och fram till där vi befinner oss i dessa dagar, så är det alltmer sällan det händer att jag ber.

Jag tänker fortsätta att be.


Även om det så är med både skakiga händer, ibland till och med skakiga knän när jag är i bön, och dessutom med ett rörigt sinne där tankarna stundtals far fram och tillbaka, hit och dit utan att jag själv kan göra så mycket åt det, så tänker jag likväl oförtrutet fortsätta att be. Och om du vill att jag ska be för dig, så är det självklart att jag vill göra det. För jag tror att Gud hör bön.

Svaret (det e:mail) jag fick från de som inte ville be för min dotter.


Här publicerar jag nu i helhet det mail jag igår fick från de som hade tagit bort mitt inlägg om min önskan om förbön för min dotter som är sjuk i corona. –

Sverigebönen <info@sverigebonen.se>

Hej, utan att veta hur det här gått till, har inte varit inblandad.
En gissning(!) är denna: Personliga böner, för sjuka mm kan med fördel
riktas till
de som utför sådan, förebedjare, bönegrupper, kyrkor osv

Sverigebönens hemsida är till för information om regional och nationell
strategisk intercession, samt om undervisning för sådan. Din viktiga bön
måste hitta
en annan plats, och det är nog därför den tagits bort. Den har då helt
enkelt hamnat på
fel konto, ett administrativt konto. Kanske kan du lägga den på din egen
FB-sida.

Den enda slutsats som jag kommit fram till att efter ha läst det här är, är att och som somliga vill göra gällande, det är att när man ber, antingen när man gör det själv, eller om när man ber någon annan att stå med en i sina böner, så kan man inte be om precis vad som helst, än mindre gäller det när ens egna barn blir sjuka.

För och som det framkommer i det här mailet jag fick, så är det inte önskvärt från deras sida att man delar den här typen av skrift på deras sida. Nej, helst skall man då behålla det för sig själv utan någon som helst inblandning från någon annans sida.

Får man gå in i en kyrka med smutsiga skor?


Det var i samband med att strax efter det att jag hade kommit till tro, vilket rör sig om i början av 80-talet, då jag efter viss tid hade bott på ett kristet behandlingshem, vilket då blev min räddning att bli fri från mitt drogmissbruk, som jag kom i kontakt och lärde känna de som likt mig själv hade lämnat ett hårt liv bakom sig och som blivit kristna.

Det är från den här tiden jag har mina allra ljusaste och mest positiva minnen av att stifta bekantskap med kristna, vilket skulle lägga grunden till att jag sen fortsatte på den inslagna vägen.

Det var då efter det att jag och några nyfunna vänner till mig som en av killarna jag lärt känna, drog till med den dräpande repliken, och som nu står som en rubrik till det här inlägget. Det var en kväll när vi hade besökt en kyrka som låg en bit bort från det behandlingshem vi bodde på som det hände en sak som vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta åt, efter vad det var som hade hänt. Vi hade just tagit klivet in i den kyrka vi hade begett oss till, där vi då möttes av en kvinna som stog och delade ut psalmböcker till de besökande. Mötesvärd tror jag de kallas.

Men så fick hon syn på oss. Jag har sällan sett någon människa bli så stel av skräck när hon mötte oss, det var precis som att hon tänkte att, nu kommer de att riva ner hela bygget över oss, vem vet, de kanske till och med mördar mig! Av hennes blick att döma skulle man faktiskt kunna tro att det var så hon tänkte, den stackars damen. Men ärligt talat tyckte vi hon var en tönt.

Och på precis samma sätt som jag då fick en dålig start efter ha tagit klivet in i de så fina och prydliga frikyrkliga salongerna, så är det något som har hängt efter mig sen dess. För trots att det snart har gått 40 år sen den tiden, så finns det ingen som är kristen som jag känner som än idag är en väl och förtrogen vän till mig. Ingen!

Igår skrev jag ett inlägg i en kristen bönegrupp som finns på Facebook, där jag vädjade om förbön för min dotter, och som fortfarande är sjuk. Men till min stora förvåning lade jag nån timme senare märke till att det inlägget var raderat. Så efter ytterligare en stund skrev jag ett nytt inlägg, där jag ställde frågan om varför de hade tagit bort det från sin sida. Men inte heller den här gången fick jag något svar. Det som i stället hände var att de tog bort och raderade även det inlägget.

Så därför lyder min fråga nu på följande sätt. Är det så här man beter sig när man påstår sig att vara en sann och äkta kristen? Mitt svar på den frågan är. Ja, finns det egentligen nån anledning till att man kan förvänta sig något annat från dem?