En vacker dag skriver jag kanske en bok.


Det är några år sen nu som jag fick en idé om att skriva en bok. Boken och vars innehåll skulle komma att handla i huvudsak om mig själv. Men det skulle snart visa sig att det var en uppgift som var betydligt både svårare och mer komplicerat än vad jag själv kanske hade räknat med att det skulle bli.

Men så innan jag knappt hade kommit igång med att börja skriva ner min livsstory, så stötte jag på patrull. För eftersom det var så mycket både tråkiga och inte minst mörka minnen från mina uppväxt år, och som då så starkt gjorde sig på påmint, vars känslor rörde om det inte så lite på insidan av mig blev det en övermäktig uppgift, som det då kändes. Så därför kände jag efter ett tag, att det här var inget som jag då helt enkelt orkade med att ta mig igenom, det var helt enkelt för tungrott till att försöka ta sig igenom, så därför beslöt jag mig för att vid den tidpunkten inte gå vidare med det. Men det mesta av det jag inledde med att skriva ner har jag sparat och som finns liggande i en mapp i vår dator.

Men så häromdan fick min fru och som jag tyckte lät som en bra idé från hennes sida. Hennes idé, men som jag eventuellt längre fram kommer att bygga vidare lät på följande sätt. ”Varför inte skriva en bok där du istället för att som du tidigare var inne på, skriva den som om det egentligen handlade om en helt annan person än dig själv? sa hon. Det hela skulle i så fall utmynna i att, det förutsatt att jag kommer vidare med det projektet, med att jag både använder mig av fingerade namn, både vad det beträffar mig själv, inklusive alla andra övriga personer, men även platser som jag bott på, som jag på olika sätt har haft att göra med under min livsresa, så här långt fram.

Så hennes idé som sådan är det inget fel på, tycker om jag får lov att säga det själv var en bra tanke hon kom på där.

Men som sagt, där är och befinner vi oss inte riktigt än.

Från en bok till en annan.


Sen en tid tilllbaka har jag frångått min vana, att för istället som jag tidigare har gjort, det vill säga att genom att jag tar mig igenom en viss bok genom att läsa den, så har jag nu mer gått över till att lyssna på de istället. Ljudböcker är något som därför har tilldragit mig med stort intresse.

Den ljudbok som jag lyssnar till heter: Det är inte mig ni söker, av, David Dalton. Boken handlar om Bob Dylan, denne så mytomspunne man och som det sen tidigare har skrivits böcker och gjort filmer av i all oändlighet. Men just den här boken och som jag alltså nu försöker ta mig igenom är riktigt intressant att lyssna till. Men nån mer djuplodande recension är inget jag lägger ner nån tid på att skriva om här.

Själv var jag ungefär 16 år när jag på allvar fick upp mina öron för att börja lyssna till Bob Dylans musik. Men om det inte var för att jag hade lärt känna en kille som och som jag fortfarande så här många år senare har bra kontakt med, så hade det säkert stannat vid den hitlåt som Dylan fick en stor hit med i början av 70-talet: Knocking on heavens door. Men det var alltså min kompis som var anledningen till att och som det sen skulle visa sig att jag började lyssna till Bob Dylan. Ibland kunde det till och med hända att jag hade lagt mig soffan, varpå jag med hörlurar på öronen låg och lyssnade en hel natt igenom på han.