Ett citat, plus lite till, om kristna

Citatet härunder är hämtat från en artikel och som handlar om det här –

Debattörer: Svenska medier osynliggör förföljda kristna

När läste du senast om övergreppen i Somalia där kristna förföljs av al-Shabab, i Nigeria där de förföljs av Boko Haram, eller i Afghanistan där kristna förföljs av IS och talibanerna?

Jan Emanuel Johansson (S)https://www.varldenidag.se/nyheter/debattorer-svenska-medier-osynliggor-forfoljda-kristna/repvba!Gf@z1S7BVUFM2cLR8GC2cw/

En annan sak och som jag i korthet vill tillägga till det här inlägget är att det högst sällan jag skriver något om vare sig kyrkan eller något annat som är kopplat till kristen verksamhet på min blogg. Och det är något som sällan förekommer att jag gör, även på övriga sociala medier, som på Twitter, för att nämna ett exempel.

För det jag har kommit fram till är att på det stora hela, så är det meningslöst att vända sig till en viss läsekrets som inte bryr sig och som dessutom mest är likgiltig, liksom som om de skäms för att de är kristna, när det gäller att ta del om sådana här saker. Nej, då är det bättre att helt låta bli och avstå från att skriva något om det här.

Dagens höstbild.

Vad vore väl en blogg om man inte nån gång la upp lite bilder här också?

Så länge jag lever – Än så länge är jag inte på den sista versen.

När jag för nån vecka sen skrev återkommande inlägg om mitt hälsotillstånd här, så märkte jag att för var inlägg jag skrev om det, så var det alltfler som snart hade tappat intresset för det jag skrev om. För sen där det tidigare rörde sig om ungefär 50 klick på min blogg varje dag, så hade det efter ett tag reducerats ner till mindre än hälften av de besökare som hade klickat in på den här bloggen. En person som tydligt visade sitt missnöje med det jag skrev om, och som sen tidigare var en person som hade följt mina alster här, han hoppade resolut av. Så kan man också göra när man tycker att det inte är något som passar in i ens världsbild.

Det här är något som jag av förklarliga har funderat en del kring sen efter det att jag pausade mitt skrivande på den här bloggen. Och det jag har kommit fram till, så här långt, är att, om man nu även fortsättningsvis ska hålla på med det här, då måste man i så fall vara så ärlig mot sig själv, detta genom att man självkritiskt ställer sig, följande adekvata, frågeställning, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget, vilket lyder på ungefär följande sätt.

Varför skriver jag? Varför och vad är meningen med det? För så här det och som jag nu har kommit fram till för slutsats.

Om det inte i första hand handlar om för min egen skull att jag skriver som jag gör och som jag i text gett uttryck för, utan om att det skulle bero på något helt annat, det vill säga att mitt skrivande skulle vara avgörande för hur många det är till ett visst antal som läser och som tagit del av mina rader och som då skulle vara min motivation till att fortsätta med det, nej, då känner jag att det är något som skaver inombords och som jag inte känner mig bekväm med med den jag då är på väg att bli.

Det är en onekligen passande med att ta en paus från sitt skrivande. emellanåt. Ibland händer det till och med att det kan komma ut en del positiva saker ur det hela och som man sen följdaktligen tar med sig, som en pusselbit i att man har blivit lite mer klokare mot vad man tidigare var.