När det mest förbjudna inte går att tala om i ett demokratiskt samhälle.


Då undrar jag om vi inte har slagit rejäl knut på oss själva? Och till att försöka ta bort det vi inte vill ta i händerna, utan i stället väljer vi ”den enkla vägen”, genom att vi helt enkelt sopar det under mattan.

På senare tid finns det några personer som åter har försökt att lyfta fram frågan kring den abortlagstifting som vi har i det här landet i en del artiklar som finns att läsa på social media.

Så här skriver till exempel, Sven Almkvist, om denna så infekterade och så känsliga fråga. Och som just av den anledningen blir tonläget också allt som ofta skarpt och inte minst opolerat, när just den här frågan väcks till liv

”Det är i det närmaste omöjligt att föra ett nyktert samtal om de ofödda barnets skyddsvärde i dag utan att direkt mötas av massiva, reflexmässiga reaktioner av anklagelser om kvinnofientlighet och mörk fundamentalism.”https://www.varldenidag.se/gastledare/tre-kristna-frontfragor-som-vacker-forakt/repuau!SDQrsGh@NqHAdHNYKg8OOQ/

Och så sent som häromdan skrev, Jörgen Huitfeldt, på ledarsidan i, Dagens Nyheter

”Twitterdebattens dimridåer kan inte dölja att abort är en svår och existentiell fråga” https://www.dn.se/ledare/jorgen-huitfeldt-twitterdebattens-dimridaer-kan-inte-dolja-att-abort-ar-en-svar-och-existentiell/

Men och som J H, helt riktigt skriver – ”I det sekulära Sverige är vi dåliga på att handskas med de eviga och komplexa frågorna. Aldrig blir det offentliga samtalet så banalt som när de ska avhandlas i sociala medier.

Men frågan är om han inte änmer slår huvudet på spiken, där han skrev?

Men ett ytterligare, mer intressant skäl, tror jag är att vi i det sekulariserade Sverige inte kan bättre. Vi har helt enkelt blivit alltmer ovana att på allvar handskas med djupt existentiella frågor.”

När så helt nyligen den svenska komikern, Pertina Solange, i Svt:s serie: Standup sketch show, raljerande sa, att abort är som att dra ut en tand, då var det inte många som skrattade åt vad hon sa. Men efter de riktlinjer efter vad som numera kallas för humor, då undrar jag vart gränsen går för vad som anses vara rent anstötligt.