Om jag någonsin kommer att må bättre.


Så är det tydligt att det är inte idag det händer. Nej, och utan att jag för dens skull inte överdriver om hur jag mår nu, vilket bäst går att beskriva i 2 steg framåt och 3 steg bakåt, så är det kanske inte så konstigt att jag känner mig så uppgiven som jag gör nu, vid det här laget.

Det sägs att det finns alltid nån som har det värre än de svårigheter man själv går igenom, det är mycket möjligt att det förhåller sig på just det sättet, men vad hjälper det till att det skulle vara nån slags tröst när det inte finns något man önskar mer än att man ska få bli frisk?

Jag känner mig inte så lite less på det här nu. Och frågan är om jag ens vågar hoppas på att det kommer bättre dagar?