Just idag mår jag bra.


Jag mår åtminstone idag bättre mot vad jag har gjort tidigare dagar, och det är något som det finns anledning att känna sig tacksam för. Men till skillnad mot de ord som Kenta sjöng ut, ” just idag är jag stark”, så är det inte riktigt så det känns för mig, utan mer handlar det om att jag idag känner mig starkare mot vad jag tidigare har gjort.

Så förhoppningsvis är det nu på väg att vända åt rätt håll för mitt vidkommande, det återstår att se.

Jag har i tidigare inlägg varit inne på det här med när man som man ger uttryck för ens egen del sårbarhet som människa, vilket vi fortfarande inte har kommit så långt med oss kvinnor och män emellan, kring när det gäller den adekvata betydelsen när en man öppnar upp sitt inre mot omvärlden, och mot vad som händer när det istället är en kvinna som talar eller skriver om det.

Och i mitt tycke finns det ingen ynkedom som är större än den att, är man man, då är det locket på som gäller. Helst ska det helt och hållet förringas, en man ska ju enligt konstens alla regler vara stor och stark,och det där med att tala om hur man mår, det får kvinnor ta hand om att samtala om sinsemellan.

Men finns det då ingen som hör hur löjligt det låter? Utan precis är det som det tycks meningen att det ska vara på det viset. Så frågan är då, när en man mår skit, betyder då det att han får skylla sig själv? Enligt vad en del tycks mena på så är det faktiskt så.

Och det här är en av anledningarna till att jag vill fortsätta med att skriva.