Denna smärta som kallas livet.


Idag vaknade jag upp med en smärta i kroppen som är bland det mest värsta jag någonsin har känt i den här kroppen. Men sen efter det att jag för en stund sen tog en värktablett så har den nu börjat att verka, alltid nåt positivt i det här mörkret.

Men den fråga jag nu ställer mig är, hur mycket ska man behöva tåla innan man för gott ger upp hoppet om att det nån gång kommer att bli bättre så att att man får känna sig frisk? I den stund som är just nu när jag skriver det här inlägget så känner jag mig inte så lite uppgiven, för det finns nog ingen människa som i tidens längd orkar med att ha det på det här viset. Så om ingen annan finns som skulle orka med, så varför skulle då jag göra det?

Men om jag nu inte ska ge upp, varför och vad är då meningen med att fortsätta att hänga kvar i det här livet?