Om det nu finns nån mening med att man inte ger upp..


Så hände det en sak igår och som med eftertryck visade på att jag inte är färdig med det här livet än.

Under några dagar i början av den här veckan har jag känt mig rätt så hängig, där jag både har nyst, hostat och där jag inte alls känt mig så vidare pigg till livs. Så långt inget alls som är konstigt med det, att man och som ibland händer att man blir förkyld. Det jag däremot inte var beredd på vad som skulle hända, det var vad som plötsligt igår eftermiddag hände. Jag hade just lagt mig för att vila en stund på vår säng när jag helt plötsligt kände att jag inte fick nån luft, för en stund kändes det som att jag skulle dö, detta genom att jag skulle kvävas till döds. En mycket obehaglig känsla. Men på nåt sätt lyckades jag få ur mig nåt väsande ljud så att min fru hörde vad som höll på att hända.

Visserligen hade jag en stund tidigare ringt till 1177, men där jag då fick beskedet att mitt samtal var placerat i kö och att jag skulle bli framkopplad efter 40 minuter, men då la jag på luren på en gång.

Men när min fru hörde att det lät som att jag var på väg att ge upp andan, då ringde hon efter ambulans, och som efter en stund sen dök de upp hemma hos oss. Men efter att de hade undersökt mig med både stetoskop, där de tog EKG, samt mätte mitt blodtryck, så gjorde de sen bedömningen att det inte skulle behövas att de tog med mig till närmaste akutmotttagning. Men varför mitt hälsotillstånd var som det var, det hade de ingen förklaring på.

På senare år har jag från och till haft uppenbara svårigheter med att avhålla mig från utan att jag inte nån gång har blivit sjuk, vilket har varit ett återkommande dilemma för mig, och som därför har det tvingat mig till att stundtals bedriva större delen av dygnets timmar i viloläge, ofta har jag legat till sängs.

När och som nu det har pågått ett tag, ett tag som sträcker sig i egentligen flera år tillbaka i tiden, så ett tag i det här sammanhanget rör sig inte om att det är några veckor det handlar om, det är lite längre än så tillbaka i tiden det handlar om alltså.

När så det ena efter det andra hela tiden slår mot en, likt en följetong som det inte tycks finnas något slut på, då är det också något som oundvikligen även slår mot ens inre människa, detta i form av destruktiva tankar, och som jag ibland har haft svårt att värja mig mot så att det så att säga inte får övertaget om mina tankar och som jag till sist kapitulerat för genom att jag för gott har kastat in handduken.

För när det kommer till det stadie när de riktigt mörka tankarna har satt sina demoniska klor i ens sinne, liksom som det vill få en till att där ens tankar formas till att det bästa man kan göra av hela situationen med livet som sådant är att man helt sonika ger upp. För när man gång på gång har tryckts ner till den nivå när man känner att livet inte är någonting värt att leva för, varför och vad är det då som gör man att ändå fortsätter att spjärna emot den udden? Varför inte bara ta och ge upp hela skiten?

Jag vet inte, men kanske beror det på att jag inte begriper mig på bättre än vad jag gör, för trots allt när allt kommer omkring och som allt till syvens allt handlar om och som betyder något, så vill jag leva.

JAG VILL LEVA! Men tala gärna om för mig nån om jag tänker fel.