Varför inte bara ta och ge upp hoppet om livet?


Under årens lopp, särskilt efter vad som hände 2011, då jag hade blivit uppsagd från mitt jobb, där jag i 10 års tid hade haft en anställning som fastighetsskötare, och som jag för övrigt trivdes riktigt bra med de arbetsuppgifterna som låg på mitt ansvar, för att se till att det dagligdags utfördes. Men och så var det som att man hade slungats ut i ett totalt mörker, helt i avsaknad av fast mark under mina fötter,i vad som bäst går att beskriva i vad som sen följde och kom att hända under de år som sen låg framför.

Den första tiden, precis efter det att jag och med flera med mig hade blivit uppsagda från våra jobb, så bad jag ofta till Gud. Det gick aldrig en dag utan att jag inte bad, ofta under tårar och med ett förtvivlans rop till Gud,, ropade jag ut – HJÄLP MIG! Gud, hjälp mig! Ropade jag ut.

Men det kom och jag fick aldrig nån hjälp, vare sig från Gud, eller ens från någon annan som då kom till mig hjälp och undsättning. Gud har nog aldrig varit så tyst som han var då. För det var inte bara som så att det enbart rörde sig om några, absurt elaka känslor och som då uppträdde som det var nåt kusligt hjärnspöke som härjade runt i mitt huvud, detta samtidigt som jag befann mig i ett enda virrvarr av fullständigt kaos på insidan. Det var den krassa verklighet jag befann mig i.

Men sanningen var och förblev ändå den, att hur mycket jag än bad till Gud, så hände det faktiskt ingenting när jag bad. Ibland, rätt ofta faktiskt, kändes det precis som när man försöker tala till en vägg, stumt och totalt intetsägande, utan något som helst gensvar från det andra hållet. Orden var liksom som om de inte betydde nånting för den och som det var avsedda för. Allt var bara tyst och mörkt. Vid några tillfällen har det även hänt att jag har delat de här tankarna med andra kristna, för att på så vis, förhoppningsvis, få nån och lite vägledning fram tills att man har kommit så långt fram på vägen att man kan urskönja lite strimma av ljus i slutet av tunneln. Men det är sällan det har hänt att de har, så att säga, delat min börda. Men det är som det är med den saken, var och en har ju dessutom fullt upp med sitt liv. Eller hur?

Sen tidigare har jag skrivit en del om min resa, inte minst om allt det som har hänt, i både mitt eget liv, men även om mycket svåra händelser och prövningar som har drabbat stora delar av min övriga familj, så det är inget jag här tänker upprepa nån mer gång att skriva om. Jag har nog blivit märkt av livet. Åtminstone vad beträffande när det gäller de ärr som finns på insidan av mig, så vittnar de om att jag inte är hel som människa, men det är inget jag heller räknar med att det någonsin kommer att bli så.

Det har således inte rört sig om att jag vid vid något enstaka tillfälle har tänkt tanken att, det är meningslöst med att fortsätta ta sig framåt genom livet, varför kämpa och ta strid för ett liv som det faktum inte är så mycket till liv som ändå inte är så mycket värt att leva för? Idag har jag inga som helst, vare sig drömmar eller förhoppningar om att livet ska ta en helt annan riktning mot vad det hitills har lett fram till. Tanken på att en dag så vänder det nog, det är något som jag för länge sen har avfärdat och som jag har lagt bakom mig. Utopier är inget för mig.

Avslutar nu det här inlägget med några ord från en av Beatles fantastiska låttexter – Yesterday.

” I´m not half the man I used to be. There´s a shadow hangin over me…”