Den längsta resan.


Om det är något jag med säkerhet vet, så här några veckor sen efter det att jag fick det positiva beskedet om att jag inte längre hade något mer jag behövde oroa mig för, utan som jag fick veta att jag nu hade blivit friskförklarad, så är det att även fast det så klart var det bästa tänkbara besked jag kunde få, så känns det som att det fortfarande är en bra bit kvar, det förutsatt att jag nånsin kommer att mentalt återhämtat mig från en tid av både ovisshet och minst sagt omskakande upplevelse.

Men som, Bob Dylan, skrev i låten: Blowing in the wind. The answer my friend is blowing in the wind.

Och på nåt sätt är det det som jag i första hand kan ha min förtröstan i. Inget mer än det. Men sen hur mycket det räcker till för att försöka vila i, det återstår att se.