I den miljön har jag aldrig passat in.


Sen efter det jag unga år blev fri från mitt narkotikamissbruk, vilket jag till stor del fick hjälp av genom att jag då hade fått komma till ett kristet behandlingshem, annars vet man inte hur det hade slutat.

Hur som helst var det då som jag för första gången kom i kontakt med kristna, inte minst de som själva var intagna på boendet där, varav en del av dem som hade blivit kristna när de hade kommit dit, åtminstone blev de det efter att de hade bott där ett tag. Dock inte alla ska nämnas i det här sammanhanget. Så äkta människor och som jag snart hade lärt känna, det var något som gjorde starkt intryck på mig, inte minst för hur jag såg hur de hade fått sina liv förvandlade, från djup misär till att de blev upprättade som människor. Det är något jag aldrig glömmer.

Men så var det då detta med vad som i ett senare skeende hände, det vill säga när vi så att säga skulle slussas vidare in i den frikyrkliga verksamheten. Med tanke på vilka vi var, somliga av oss hade levt med missbruk i upp till 20-30 år, så nog märktes det allltid att vi stack ut bland allt fint och prydligt folk, vilka inte hade några som helst referensramar till att ha levt de liv varifrån vi kom. Det var sannerligen ingen lätt sak för oss att smälta in i den miljön, vilket som sagt var något helt nytt för de flesta av oss.

Nån kunde till exempel aldrig förstå sig på varför alla pingstvänner alltid skulle välkomna oss med att säga frid när vi klev in i deras kyrkor. Så ovetande om vad denna kod, liksom flertal andra koder och vad de de kunde tänkas betyda, så var det en man som alltid artigt och trevligt brukade kontra genom att i sin tur svara med sitt efternamn till dem.

Nej, det blev som sagt något av en kulturchock, både för oss som hade lämnat det gamla livet bakom oss, samt för dem som skulle ta emot oss med öppna armar, vilket det var långt ifrån alla som gjorde.

Och så här har det för det mesta sett ut sen jag tog mina första stapplande steg i den kristna tron. Och faktum är att det är inte få gånger jag genom åren mötts av att jag har känt mig utanför i deras gemenskap, mer än en gång har det hänt att lika osynlig som jag var när jag kom dit, lika osynlig har jag varit för dem när jag har gått därifrån.

Att jag dessutom så här mer än 40 år senare inte har någon som helst jag kan anförtro mig åt, eller ens så lite som en person som själv är kristen som jag har och som jag betraktar som en nära vän, för det har jag inte, det har många gånger fått mig att vilja ge upp precis allting som har med kyrkans värld att göra. Och då har jag ändå gjort precis allt och lite till på vad som ankommer mig till att göra för att lära känna andra kristna.

Så när nu samhället slår upp sina portar igen på vid gavel, med allt vad det innebär med vad som nu händer med där även kyrkorna nu slår upp sina sedan så länge stängda dörrar,så vet jag inte i vilken riktning jag ska röra mig. Mot kyrkan, eller vid sidan om kyrkan? Tja, det kanske klarnar så småningom.