Vandrar vidare på livets hängbro.


För en del personer har det vid det här laget tydligen nu blivit så tröttsamt om det jag mest har skrivit om här på bloggen på sistone, så därför blev jag häromdan avföljd av en viss person som sen tidigare har följt mina alster här. Men det är inget som jag i tidens längd tänker haka upp mig på och som ytterligare vill sänka ner mitt humör till den nivå som den personen själv befinner sig på.

Men om det inte hade varit för att det här rör sig om en person som själv kallar sig för att vara kristen, så är det mycket möjligt att jag hade brytt mig mindre än vad jag det faktum faktiskt har gjort, den här gången. Men nu är det inte först gången det har hänt att jag har haft med den här typen av träskallar att göra, det har liksom hänt förrut, så det här var allt annat än en engångsföreteelse.

Så det kan säkert vem som räkna ut att det som nu har hänt, att det här handlar om något betydligt mer och mycket större än att det råkar röra sig om en person som tyckte det blev för mycket om den livskamp jag nu går igenom.

Det var ju som så att allt som en gång i tiden hände sig och som det berodde på att jag själv hade blivit en kristen, var att jag hade kommit i kontakt med andra kristna och som jag då hjälpte mig att bli fri från mitt drogmissbruk. Det var alltså det som blev själva startpunkten för att utifrån vad som då hände jag blev en bekännande kristen.

Men sen den kvällen i september 1979, är det mycket som sen dess har hänt.

Men imorgon är en annan dag då kommer jag att ha helt andra saker att tänka på. Imorgon ska jag nämligen på återbesök på Ryhovs sjukhus.