Kampen för livet.


Det har nu gått några dagar sen jag i torsdags i förra veckan blev opererad på Ryhovs sjukhus i Jönköping. Redan samma kväll, några timmar efter det att jag hade kommit hem, vilket jag för övrigt tyckte det kändes lite märkligt att jag blev hemskickad samma dag, det var trots allt en stor operation jag gick igenom och som tog en timme att utföra, så blev jag efter det att min fru hjälpt mig att ta bort bandaget runt mitt ben, lite smått skärrad över hur det såg ut på mitt ben.

Men redan dagen därpå fick jag en tid hos distriktssköterskan och som sen såg till att det såg bättre ut mot vad det hade gjort mot innan.

Det jag också kan konstatera så här några dagar senare är hur bedövande tyst det har varit i min telefon. För utöver att mina bägge två döttrar har hört av sig, så är det inte många som har hört av sig och undrat över hur det står till med mig. Så om jag nu skulle dö, hur många är det då som skulle komma att sakna mig i genuin betydelse? Men än så länge ser jag det inte som om att loppet vore kört för mig, utan förhoppningsvis har jag ytterligare några år att se framemot, innan jag har tagit mitt sista andetag.

Men där och medans det har varit tyst i min telefon, så har jag istället fått mycket stödjande och uppmuntrande kommentarer, detta från folk jag aldrig har träffat i verkliga livet. Det jag här syftar på är, Twitter. Och det är naturligtsvis något jag både uppskattar och sätter stort värde på.

Men ibland har jag ärligt talat undrat över om det finns nån egentlig mening med det här livet. Ibland när jag har haft mina mest mörka stunder, så är det inte precis så det har känts.