Livet går trots allt vidare.


Det var igår som det utfördes en stor operation på mig, vilket jag sen fick veta tog en timme att utföra. Det som hände var att man gjorde ett större ingrepp i det ben än vad som gjordes vid det första ingreppet och som ägde rum den 2 augusti. Utöver det gjordes det också ett bra ingrepp i min ljumske där man tog ut ett visst antal lymfkörtlar och som de nu har skickat iväg för vidare analys. Svar på det får jag inom 3-4 veckor, det är alltså så lång tid det tar innan jag fått klara besked om vad som sen kommer att hända.

Det är således nu som den riktigt svåra ovissheten sätter in, vilket jag i skrivande stund inte har en aning om hur jag kommer att klara av den pressen, dessutom känns det tungt som det redan är i dagsläget.

För som när min ena dotter ringde mig igår eftermiddag för att höra efter hur jag mådde, då bröt jag samman totalt i telefon. Men sen dröjde det inte så länge förrän hon kom hem till oss, varpå vi sen slog oss ner på vår altan och pratade med varandra, en ganska så bra stund. Och det kände jag mig naturligtvis mycket tacksam för.

Natten till idag har jag knappt fått en blund i ögonen, vilket inte var särskilt förvånande att det skulle bli på det viset, jag får försöka ta igen lite av det under den här dagen.