Tack svensk sjukvård.


Nu så har jag nyss kommit hem efter ha varit på vårdcentralen där en distriktssköterska har lagt om mitt nyopererade sår. Det var ju som så att efter den första operationen jag gick igenom 1 september så har jag haft konstant ont i ljumsken där de hade tagit bort några lymfkörtlar, vilket jag till dags datum inte har fått något svar på, men förhoppningsvis får jag besked innan den här veckan har tagit slut. Hur som helst blev värken i benet allt värre för var dag som gått, vilket sen föranledde att jag i måndags tog kontakt med vårdcentralen här i stan. Och med tanke på hur inflammerat det såg ut så blev det att jag sen fick åka vidare till akutmottagningen i Eksjö. Och efter att jag sen blev utsatt för en riktig holmgång av den läkare som jag först fick behandling av, så gjordes bedömningen att jag skulle läggas in på vårdavdelning. Dagen efter, det vill säga i tisdags, så gjorde det en ultraljudsundersökning på mig där de efter hade tittat på bilderna tog ett snabbt beslut om att jag skulle opereras. Beslutet som sådant togs efter att man hade hittat en något större varböld som var 6 centimeter stor, rätt så rejäl bit med andra ord, och som de sen tog bort under den operationen som sen genomfördes.

I förra veckan hade jag så sakteliga börjat med att komma igång med att jag vid några tillfällen var ute och gick en kortare promenad, men för att vara tillbaka på ruta ett, det är ju där jag nu befinner mig, så lär det dröja ytterligare ett tag innan jag åter kan återuppta den typen av verksamhet.

Så länge jag lever – Än så länge är jag inte på den sista versen.


När jag för nån vecka sen skrev återkommande inlägg om mitt hälsotillstånd här, så märkte jag att för var inlägg jag skrev om det, så var det alltfler som snart hade tappat intresset för det jag skrev om. För sen där det tidigare rörde sig om ungefär 50 klick på min blogg varje dag, så hade det efter ett tag reducerats ner till mindre än hälften av de besökare som hade klickat in på den här bloggen. En person som tydligt visade sitt missnöje med det jag skrev om, och som sen tidigare var en person som hade följt mina alster här, han hoppade resolut av. Så kan man också göra när man tycker att det inte är något som passar in i ens världsbild.

Det här är något som jag av förklarliga har funderat en del kring sen efter det att jag pausade mitt skrivande på den här bloggen. Och det jag har kommit fram till, så här långt, är att, om man nu även fortsättningsvis ska hålla på med det här, då måste man i så fall vara så ärlig mot sig själv, detta genom att man självkritiskt ställer sig, följande adekvata, frågeställning, vilket inte saknar betydelse i sammanhanget, vilket lyder på ungefär följande sätt.

Varför skriver jag? Varför och vad är meningen med det? För så här det och som jag nu har kommit fram till för slutsats.

Om det inte i första hand handlar om för min egen skull att jag skriver som jag gör och som jag i text gett uttryck för, utan om att det skulle bero på något helt annat, det vill säga att mitt skrivande skulle vara avgörande för hur många det är till ett visst antal som läser och som tagit del av mina rader och som då skulle vara min motivation till att fortsätta med det, nej, då känner jag att det är något som skaver inombords och som jag inte känner mig bekväm med med den jag då är på väg att bli.

Det är en onekligen passande med att ta en paus från sitt skrivande. emellanåt. Ibland händer det till och med att det kan komma ut en del positiva saker ur det hela och som man sen följdaktligen tar med sig, som en pusselbit i att man har blivit lite mer klokare mot vad man tidigare var.

Kanske har jag gjort mitt?


Jag vet inte. Men när det gäller mitt skrivande så känns det nu som att jag har gjort mitt. Men eftersom man aldrig ska säga aldrig, så om det skulle bli så att jag en dag får förnyad inspiration till att återkomma till mitt skrivande, så får framtiden utvisa hur det blir med den saken. Så från och med idag kommer jag att vila från den verksamheten.

Mot nya mål.


Igår var det första dagen sen efter det att jag opererades som jag tog mig för genom att jag gav mig ut och gick en promenad. Nu blev det av förståeliga skäl ingen längre promenad den här gången, men det viktigaste var ändå att jag nu har kommit igång igen.

Och visst är det avkopplande när man kan strosa runt i naturen, helt i sin egen takt.

Det var då det.


Den 19 augusti hade jag skrivit så här på Facebook.

Idag gjorde jag min första träningsrunda i skogen sen efter jag fick det beskedet. Det gick rätt bra, och så hade jag tur med vädret också. Nu regnar det.

Men sen efter det har det inte hänt så mycket på den fronten, snarare inget alls faktiskt. Och så mycket har jag vid det här laget förstått, att oavsett hur mycket jag än längtar efter att komma igång igen, så gör sig inte kroppen nån större brådska till att läka ihop som den ska, det tar tid, lång tid.

Nu har dessutom hösten gjort sig starkt påmind på senare tid, med allt vad det nu innebär med vad som händer med alla tänkbara och otänkbara väderomslag och så vidare så här års. Men nu har vi ju, redan, kommit halvvägs in i september, så att… Det är bara resten kvar.