Timmarna innan jag sövs ner.


Nu är det mindre än ett dygn kvar innan det så är dags för mig att jag ska infinna mig på Ryhovs Länssjukhus för att jag där ska bli opererad. Och eftersom jag skall infinna mig så tidigt som klockan 8 på morgonen, så behöver jag ställa uret på tidigt alarm, man vill ju inte komma för sent en så viktig dag och som nu ligger framför.

Men trots att det inte är första gången jag är och varit med om att ha blivit opererad, så är det ofrånkomligt att det känns minst sagt annorlunda den här gången, inför vad som imorgon kommer att hända. Finns det nån som inte har känt minsta lilla olustkänsla av när man ska bli nersövd av narkos? Skulle inte tro det.

En av de saker de vill man ska vara extra noggrann med inför operation, är att man inte vid mindre än vid två tillfällen ska duscha, vilket kommer att innebära att först duschar jag innan jag kväll går och lägger mig i en renbäddad säng, för att imorgon bitti göra om precis samma procedur.

Men redan samma dag efter det att jag har vaknat upp på uppvakningsavdelningen, så kommer jag efter vad läkaren talade om för mig, få åka hem igen, redan samma dag alltså. Det gåt minsann undan nu för tiden.

Det giftet är hädanefter inget för mig.


Redan från det att jag var endast 12 år ung, så rökte jag min första cigarett, det var med andra en tidig start jag fick i livet med denna så tunga last, och som det vid flertal tillfällen har visat sig att bli riktigt fri ifrån. För även fast jag mer än en gång hade tänkt mig att, nu så har jag väl ändå rökt min sista cigarett, så efter att det har gått ett tag så har jag börjat om på nytt igen, min dumskalle.

Det är ett synneligen svårt gift att bli fri ifrån, nikotinet, för hur mycket man än har intalat sig, precis som att det inte räckte med att man kände sig motiverad med att bli av med skiten, så har det haft en otrolig förmåga att på nåt sätt ändå bita sig kvar i kroppen, och så plötsligt sitter man där med en cigg i handen igen och drar i sig något som om det skulle förgylla ens liv, vilket naturligtsvis inte är sant.

Men om sanningen ska fram, sanningen är ju trots allt det enda man kan lita på, så är det väldigt lätt hänt att man hittar alla tänkbara ursäkter för när man har gett sig på det igen. Men så var det då det där med sanningen. För en sak som det inte går att komma ifrån, så visst har det ibland känts som ett väl fungerande surrogat när man har haft sina dippar i livet och inte mått så vidare bra själsligt. Kalla det gärna för en napp och som man så gärna tar till när man har känt behov av att det är något man behöver trösta sig med. Men det och som det inte går att bortse från gällande just den här ”nappen”, är att den är marinerad med en massa onyttiga saker, gift vill jag minnas att det kallas, och som i stället för att den gör något positivt med en, så bryter det sakta men säkert ner en.

Nu har jag inte rökt nån cigarett sen i fredags, så det är ju inte så många dagar sen, men så har jag så mycket annat nu och som motiverar mig till att jag nu förhoppningsvis har rökt min sista cigarett.

Livskraft som ebbar ur.


Så här skrev, Einar Askedad på Twitter tidigare idag.


einar askestad@einaraskestad
Europa dör. Livskraften har gått ur. Noll energi. Mycket tydligt här i Frankrike. Husen stannar vid sina fasader. Folk hälsar inte mer. Inte för att de inte skulle kunna, utan för att de inte orkar, inte vet hur det skulle motiveras. För vad? Utan havet skulle jag förtvina.

Vad ska man säga? Jag vet inte ärligt talat. Men så mycket tror jag ändå jag vi kan vara överens om, för vem kunde tro, vem kunde ens föreställa sig att det här var en pandemi som det inte tycks finnas något slut på?

Nu känns det som att det skulle kännas bra att sätta på musik en stund. Varför inte ta och lyssna till Johnny Cash? Hurt, känns som en rätt passande låt.

Det liv jag lever.


På senare tid har mitt så kallade välbefinnade legat på en stabil nivå, det vill säga, inte riktigt så bra som man kan önska utav livet, den korta stund vi har på den här planeten, Tellus. Men det är så det är och som det inte går att göra så mycket åt.

Igår träffade jag en läkare på Ryhovs Länssjukhus, där även min fru deltog i det samtalet, vilket naturligtsvis kändes bra där hon satt bredvid. Det och orsaken till att jag var där var för att vi hade ett planerat samtal för den operation, och som till min stora, positiva förvåning, kommer att äga rum så snart som redan i nästa vecka. Hur skulle man kunna klaga på svensk sjukvård efter ett sådant positivt besked? Den läkare jag träffade igår och som jag samtalade med, det är även han som ska utföra själva operationen.

För ända sen den dag då jag först var i kontakt med vårdcentralen närmare bestämt den 2 augusti, så är det ingen tid som har slösats bort från sjukvårdens sida att så snart som möjligt se till att jag fått både rätt och bra behandling. Och det är något jag sätter oerhört stort värde på.

Besked om att man har cancer, hur och på vad sätt tacklar man ett sådant besked utan att man inte för dens skull tappar fotfästet i tillvaron? Soim svar på den frågan, så vet jag ärligt talat inte hur man gör. Men på nåt konstigt sätt måste ändå livet gå vidare, medans det så att säga fortfarande pågår.

Imorgon är en annan dag.


Imorgon bitti, tidigt på morgonen, drar vi iväg en stund till Jönköping. För när uret visar på 10:20 ska jag träffa en specialistläkare på Kirurgmottagningen på Länssjukhuset Ryhov. Så inatt lär det nog inte bli många timmars sömn för min del, eller så är det det blir, man vet aldrig vad som kommer att hända, så här dagen före.

Hur som helst känns det ändå rätt bra bra att den här processen nu har dragits igång, det har onekligen gått snabbt utan att jag har behövt vänta för lång tid på det som nu kommer att hända framöver, så det är så klart positivt.

När det så gäller den psykiska biten sen efter jag fick det beskedet, så har jag försökt att tackla det så gott jag har kunnat, men visst händer det att jag stundom får mina svackor då det känns inte så lite tungt att bära inombords.

Men tydligen och som det har visat sig, så finns det dem som inte alls vill befatta sig med vad som nu har hänt. För istället för vad man kanske skulle ha förväntat sig skulle ha skett, gällande stöd och uppmuntran från de som jag faktiskt trodde skulle visa sig att de brydde sig, så har de istället visat upp en helt annan sida av sig själva, detta genom att de nu har valt att vända mig ryggen.

Men det konstigaste av allt är att, tydligen är det här mer mycket jobbigare och svårare för en del andra att hantera än vad det är för mig själv att göra. Och kanske är det som så att deras rädsla för det här är mycket större än vad jag själv känner att det är?