Kanske var man bara dum i huvudet?


Precis och som det säkert är för de allra flesta av oss i den här så besynnerliga tiden, så är det högst sällsynt numera att vi träffar och umgås med vänner och bekanta till oss. Det inte bara känns som att den här pandemin har målat in oss i ett hörn och där vi nu befinner oss i vår dunkla vrå, alltmer isolerade från omvärlden. Det är den krassa verklighet vi lever i, där vi har påtvingats till en helt ny livsstil som innebär att vi människor måste hålla oss på betryggande avstånd från varandra. Förr var vi rätt ensamma av oss, nu är vi nästintill isolerade från omvärlden också. Det är sjukt!

Men så helt nyligen hände det en sak, en mycket kul grej dessutom.

Vi hade nämligen blivit hembjudna till ett par vänner till oss och som vi sen hade riktigt trevligt med under några timmar. Men så hände då det och som jag inte var beredd på vad som skulle komma att hända. För att efter bara en liten stund dök det upp ytterligare några personer till i deras hem, men det var ingen av dem som vi hade träffat vid nåt tidigare tillfällen, det var alltså helt främmande personer för både mig och min frus vidkommande.

Nu var det i och för sig inte så många av dem som hastigt och lustigt dök upp på kvällen, noga räknat var det 3 personer som anslöt sig till oss, så sammanlagt var vi 7 personer som tillbringade den kvällen tillsammans, och som vi hade en mycket trevlig och kul kväll tillsammans med.

Men trots att det bara var en liten tid sen det här hände, så har jag inte fram till dags datum lyckats skaka av mig tankarna på varför jag i allsin dar inte bara reste mig upp och resolut gick därifrån, när jag såg vad det var som hade hänt.

Kanske berodde det på att jag var något så simpelt att jag helt enkelt var feg? Jag vet inte, men jag hade nog inte gjort om det.