En kraftig överviktig man – Det är jag det.


När jag häromdan tog mig en närmare titt på vad mitt BMI ligger på, så visade det sig att det numera ligger på 37,6.

Det är naturligtsvis inte bra, vilket jag själv nu har kommt underfund med att det inte är, hör och häpna.

När det gäller att mer specifikt tala om mina viktproblem, vilket vem som helst förstår som är lite insatt kring den här problematiken, att det här är inget som jag kan skjuta upp till lite längre fram i framtiden, utan snarare är det något jag nu omgående behöver och som jag nu måste ta tag i.

Utan vad det faktum är och vad det faktiskt handlar om, så är det helt och hållet upp till mig själv, huruvida om jag nu vill fortsätta med att leva så slarvigt som jag har gjort, i flera års tid, med allt annat vad det har inneburit med icke så sunda matvanor, där det inte har gått en helg utan att jag inte har vräkt i mig en massa godis, snacks och läsk, men nu har det inte ens varit begränsat till fredag, lördag och söndag då jag proppat i mig av alla tänkbara onyttiga saker, för det mesta har jag köpt mig nån påse, gärna chips också, nån dag mitt i veckan också.

Och det är där jag befinner mig idag, med den så kraftiga övervikt jag nu släpar omkring på.

Men om det finns nåt som är positivt med det här, så är det att jag nu har kommit till insikt, och det är ju där som allt har sin början till där man så att säga kan börja om från början, och att man får nånting gjort. För i och med att man själv har kommit till insikt om vad det är som behöver göras, utan att någon annan har tjatat och gnatat på en, så händer det som så ofta sker, åtminstone fungerar jag på det viset, att ju mer nån tjatar och håller på, desto mer motvalls blir jag då, och då är det inget som händer.

Men det här har jag vid flertal tillfällen sagt och ävn skrivit om. Så vad är det då som som säger att jag skall lyckas så mycket bättre den här gången, särskilt eftersom det inte finns så mycket som talar till min fördel? För med tanke på hur många gånger jag har misslyckats och gett upp innan jag ens har kommit halvvägs fram till de målsättning jag har satt upp, så har jag svårt att tro på mig själv att det ska fungera den här gången.

Leva vill jag nog gärna göra ett tag till, innan…

Nu ska jag träna mig frisk.


När jag för några dagar sen tog en uppenbar risk genom att jag ställde mig på vågen, så förstod jag att den inte skulle visa på något som skulle överraska mig. Men ändå var det just det den gjorde, fast åt fel håll. Men med fel kost, plus att jag under en längre period har haft begränsad möjlighet att röra på mig, faktum är att jag mest har legat still, så finns det ändå ingen rimlig ursäkt till att jag väger så mycket som jag nu gör. Finns liksom ingen anledning att komma med några dåliga ursäkter, den typen av ynkedom är inget jag ger nån uppmärksamhet

Men nu har jag ändå försökt att ta tag i det här.

Dags för ny resa till sjukhus


Om en liten stund ska jag bege mig iväg till sjukhuset i Eksjö. Det är nämligen idag det är dags för mig att jag skall gå igenom vad som kallas en, ultraljudsundersökning-

Och som jag har väntat på att den här dagen skall komma, men nu så är den äntligen här.

På senare tid har jag allt mer känt av en trötthet som jag gör att det i stort sett är omöjligt att hålla sig vaken under en längre stund, faktum är att ibland har det till och med hänt att jag har varit på väg att slockna när jag slagit mig ner på en av våra köksstolar för att inta dagens måltid. Och då är man trött.

Vi får väl se vad de kommer fram till.

Nu rör det på sig


Fram tills inte allt för så lång tid tillbaka i tiden tillbringade jag större delen av dygnets timmar i liggande läge, antingen har jag legat till sängs, eller så har har jag lagt mig på vår soffa för att där vila upp mig. Det här är naturligtsvis inte bra på något sätt när det är och som det har varit ställt nu ett längre tag, för i och med när man fysiskt, bit för bit, bryts ner till där man knappt är en skugga av ens rätta jag, så tar även psyket stryk av när det går över tid utan att syns några tecken på att man är på väg att bli frisk.

Men kanske är det på väg att vända nu, åtminstone hoppas jag på att de signaler kroppen sänt ut de senaste dagarna, vilket bland annat har inneburit att jag nu två dagar på raken har varit ute och promenerat. Så sent som idag var jag ut och gick i drygt 45 minuter innan jag kände, att nu fick det räcka. Och det får jag känna mig mycket nöjd med.

Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter framåt i den här stilen.