När själen får sitt.


På senare tid har jag inte mått så vidare bra, det både känns och märks att jag är märkt av den värk som under en längre period, dagligdags har gjort sig påmind om var det finns någonstans, nämligen här, inuti min kropp.

När det sen har gått viss tid utan att det knappt har gått en dag utan att man har varit så illa tvingad till att proppa i sig av de värktabletter som finns till hands, så är det ofrånkomligt att även psyket tar stryk av det det också. Själslig kölhalning, tror jag det kallas.

Men sedan i början på förra veckan har jag ändå kommit igång med att jag en stund varje dag är ute och rör på mig, så nåt positivt finns det ändå med i allt som sker och händer.

Men just nu känner mig mest trött, mycket trött till och med. Ibland har jag känt mig så trött och less på allt det som har krympit ner mig till den jag är idag, att känslan av ett totalt nederlag och som vill tvinga en till villkorslös kapitulation, det är en känsla jag ofta har fått brottats med. Men liksom det många gånger hänt tidigare i mitt liv då jag vart nere för räkning, så har jag alltid rest mig upp igen, golvad men inte utslagen.

Men orkar jag med att göra det en gång till är frågan?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s