Liket lever.


Det är en bra beskrivning på hur det känns. För faktum är att på senare tid har jag känt mig mer död än levande, det är knappt jag fattar att vi nu har kommit in i april.

För första gången efter flera veckors tid har jag ändå lyckats med att på egen hand ta mig ut och gå, vilket jag gjorde för en liten stund sen, så det får man ju vara tacksam för. En liten bit i taget, steg för steg, utan att jag eller någon annan lägger nån onödig press på mig, så kan det nog bli nåt bra av det här längre fram.