En mycket glädjande nyhet.


Om det finns nån större glädje än när det går bra för ens barn, så vet jag inte i så fall vad det skulle vara för slags glädje. För en sak är klar, den är svåröverträffad.

Ända esen min äldsta dotter gick ur gymnasiet för några år sen så har hon dess arbetat som kock. Men på senare är hon kökssamordnare en kommunal skola här i stan. Och efter mycket hårt och slit med att hitta ett koncept där både elever samt skolans personal uppskattar och sätter värde på med vad det innebär med genuin matglädje, så har hon tillsammans med övrig personal nu uppmärksammats Arla, där de nu tävlar mot 9 övriga skolkök i Sverige i klassen bästa matglädjeskola. Min dotter är den av dem som syns till längst till vänster på bild.

Gissa att jag är både glad och mycket stolt för hennes skull.

Whitalaskolans skolkök i nationell mattävling: ”Den kallas matsalarnas Oscars”

Är det matglädje som råder i Withalaskolans matsal och kök? Jo, det tycker personalen och nu ska en jury med stjärnkocken Paul Svensson i spetsen kora landets matgladaste skola.

Withalaskolan har tagit sig till semifinal i tävlingen som kallas matsalarnas egen Oscars.

Arla Guldko är ett pris som Arla står bakom och som varje år delas ut till skolor och förskolor som utmärkt sig i tre olika kategorier.

Withalaskolan tävlar i klassen Bästa matglädjeskola tillsammans med nio andra skolor.

Det nya normalläget för Sverige


”Även när Sverige fått pandemin under kontroll, är det inte säkert att samhället blir som det var före pandemin. Regeringen vill att FHM analyserar om man ser behov av restriktioner eller rekommendationer i ett sådant eventuellt ”nytt normalläge”.

TT: Finns det en risk att vi inte kan ha fullsatta läktare och gå på konserter under många år?

– Vilka typer av restriktioner, begränsningar eller åtgärder som möjligen kan vara en del i ett nytt normalläge, det är det vi ber myndigheten att titta på, säger Hallengren. https://tt.omni.se/nu-tas-planen-fram-for-att-oppna-sverige/a/X80rax

I skrivande stund vet jag inte vad som gör mig mest irriterad över dagens händelse.

Men det som är så oerhört både deprimerade, och som man samtidigt nästintill chockas av, så är det de reaktioner man ser på Lena Hallengrens Facebook-sida, där hennes trogna jämlikar inte alls tycks reflektera och tycka att det är något märkvärdigt med hennes uttalande, utan i stället och vad som händer så beter man sig som en skock får, som enstämmigt klappar i händerna och ger sitt oinskränkta positiva bifall till ett av de mest häpnadsväckande politiska uttalande i modern tid.

Hur är det möjligt! Ni får ursäkta, men jag begriper det inte.

Här några reaktioner från Twitter.


Nike Örbrink@nikeorbrink
·Inte. En. Chans. Restriktionerna är och ska vara tillfälliga. Hallengren ska inte få ta sig friheten att skapa ett ”nytt normalläge” som inskränker andras friheter efter att pandemin är över.


Richard Herrey@RichardHerrey
·Vadå?! Vilka ”restriktioner, begränsningar” vill socialminister Hallengren se EFTER pandemin? — Att överhuvudtaget fundera på att några restriktioner ska vara kvar är ju inte så lite häpnadsväckande. – Hur tänker hon? Vi ska självklart tillbaks till normalläge UTAN restriktioner!


@AnderssonHome
·Idag begärde minister Hallengren att en myndighet ska bestämma vad som är ett ”normaläge” i samhället. En myndighet.. ta in det.


Susanna Silfverskiöld@susannasilfver
·Igår upprördes vi av Kinas totalitära grepp. Idag svenska regeringens.

När själen får sitt.


På senare tid har jag inte mått så vidare bra, det både känns och märks att jag är märkt av den värk som under en längre period, dagligdags har gjort sig påmind om var det finns någonstans, nämligen här, inuti min kropp.

När det sen har gått viss tid utan att det knappt har gått en dag utan att man har varit så illa tvingad till att proppa i sig av de värktabletter som finns till hands, så är det ofrånkomligt att även psyket tar stryk av det det också. Själslig kölhalning, tror jag det kallas.

Men sedan i början på förra veckan har jag ändå kommit igång med att jag en stund varje dag är ute och rör på mig, så nåt positivt finns det ändå med i allt som sker och händer.

Men just nu känner mig mest trött, mycket trött till och med. Ibland har jag känt mig så trött och less på allt det som har krympit ner mig till den jag är idag, att känslan av ett totalt nederlag och som vill tvinga en till villkorslös kapitulation, det är en känsla jag ofta har fått brottats med. Men liksom det många gånger hänt tidigare i mitt liv då jag vart nere för räkning, så har jag alltid rest mig upp igen, golvad men inte utslagen.

Men orkar jag med att göra det en gång till är frågan?

När den rätta känslan infinner sig.


Så här definierar en vän till mig känslan kring det skrivna ordet.

”Jag känner mig aldrig så levande som när jag skriver. Att se bokstäver forma ord som i sin tur flätas samman till meningar är en fullständigt obeskrivlig upplevelse.”

Själv tycker jag det kan kännas riktigt fascinerande över när man har börjat att forma till raderna av de ord man vill få fram utan att man knappt själv är medveten om hur det mot slutet kommer att se ut när man har satt punkt för sista stavelsen. Och det är väl just det som är så spännande och som gör att man vill fortsätta på det sätt man håller på med.

Det är nog lite så de tänker som tycker om att måla och teckna också, kan jag tänka mig. Ibland ser man helheten framför sig och i stora drag vet man hur ens alster kommer att se ut nät man sen är färdig med sitt jobb. Ibland ser man inte mer än lite fragment för sitt inre öga och som man sen steg för steg, bygger vidare på.

Och ibland står det helt still. Men det jag är mest glad och tacksam för är att tipex tid är förbi.

..

En kraftig överviktig man – Det är jag det.


När jag häromdan tog mig en närmare titt på vad mitt BMI ligger på, så visade det sig att det numera ligger på 37,6.

Det är naturligtsvis inte bra, vilket jag själv nu har kommt underfund med att det inte är, hör och häpna.

När det gäller att mer specifikt tala om mina viktproblem, vilket vem som helst förstår som är lite insatt kring den här problematiken, att det här är inget som jag kan skjuta upp till lite längre fram i framtiden, utan snarare är det något jag nu omgående behöver och som jag nu måste ta tag i.

Utan vad det faktum är och vad det faktiskt handlar om, så är det helt och hållet upp till mig själv, huruvida om jag nu vill fortsätta med att leva så slarvigt som jag har gjort, i flera års tid, med allt annat vad det har inneburit med icke så sunda matvanor, där det inte har gått en helg utan att jag inte har vräkt i mig en massa godis, snacks och läsk, men nu har det inte ens varit begränsat till fredag, lördag och söndag då jag proppat i mig av alla tänkbara onyttiga saker, för det mesta har jag köpt mig nån påse, gärna chips också, nån dag mitt i veckan också.

Och det är där jag befinner mig idag, med den så kraftiga övervikt jag nu släpar omkring på.

Men om det finns nåt som är positivt med det här, så är det att jag nu har kommit till insikt, och det är ju där som allt har sin början till där man så att säga kan börja om från början, och att man får nånting gjort. För i och med att man själv har kommit till insikt om vad det är som behöver göras, utan att någon annan har tjatat och gnatat på en, så händer det som så ofta sker, åtminstone fungerar jag på det viset, att ju mer nån tjatar och håller på, desto mer motvalls blir jag då, och då är det inget som händer.

Men det här har jag vid flertal tillfällen sagt och ävn skrivit om. Så vad är det då som som säger att jag skall lyckas så mycket bättre den här gången, särskilt eftersom det inte finns så mycket som talar till min fördel? För med tanke på hur många gånger jag har misslyckats och gett upp innan jag ens har kommit halvvägs fram till de målsättning jag har satt upp, så har jag svårt att tro på mig själv att det ska fungera den här gången.

Leva vill jag nog gärna göra ett tag till, innan…

Nu ska jag träna mig frisk.


När jag för några dagar sen tog en uppenbar risk genom att jag ställde mig på vågen, så förstod jag att den inte skulle visa på något som skulle överraska mig. Men ändå var det just det den gjorde, fast åt fel håll. Men med fel kost, plus att jag under en längre period har haft begränsad möjlighet att röra på mig, faktum är att jag mest har legat still, så finns det ändå ingen rimlig ursäkt till att jag väger så mycket som jag nu gör. Finns liksom ingen anledning att komma med några dåliga ursäkter, den typen av ynkedom är inget jag ger nån uppmärksamhet

Men nu har jag ändå försökt att ta tag i det här.