De som kan sätta ord på sina känslor.. Ju


Jag kan ibland känna som ett sting inombords, kanske är det av avund, eller så beror det på något helt annat, och som jag inte riktigt kan sätta ord på för att ge en bra förklaring till vad det handlar om för något.

Men de som har fått denna så saliga gåva att kunna uttrycka sig på ett förståerligt, specifikt språk och som därför kan lyckas med det som jag själv så ofta kommer till korta med, när man ska sätta ord på vad man bär inom sig och som till varje pris måste ut, det är i sanning en gåva de har blivit utrustade med , för att på så vis hjälpa de blinde längs fram på livets så krokiga väg.. Så varför inte då kalla dem för dess rätta namn, det vill säga, ledsagare.

En person som jag beundrar och som har välsignats med denna så oskattbara förmåga heter. Maria Friedner.

För några dagar sen skrev hon en krönika i Vetlanda-Posten. Maria Friedner: ”Den här pandemin är som en vandring mot Mordor” Här kommer det ett smakprov. https://www.vetlandaposten.se/artikel/maria-friedner-den-har-pandemin-ar-som-en-vandring-mot-mordor

”Nu går jag till Mordor. Det är det enda som finns kvar att göra. Trots att det börjat ljusna – men fortfarande är långt till vår, värme och vaccin – är det nu, när vi börjar se slutet, som i alla fall jag känner hur orken på allvar börjar tryta.

Ovisshet är en av det mänskliga psykets absolut sämsta grenar, förklarade en psykolog jag nyligen uppsökte. Vi fixar inte att inte veta. Inte under lång tid. Och nu har vi hållits i ovisshet i evigheter. Först: har jag symptom? Räknas det här som symptom? Sen: jag har symptom, undrar om det är covid? Och nu: när ska det ta slut? Den sista frågan kan ingen

Nej, vem gör det? För vem är den människa som i tidens längd fixar att klara av att leva i ett tillstånd av konstant ovisshet där det egentligen inte finns nån som med säkerhet kan utlova att det finns en ljusnande framtid för oss? Ingen naturligtsvis. Men det är klart att det nån gång, en dag kommer att vända. Men när?

Och det här med att luften nu börjar gå ur.. Jodå, jag kan riktigt höra hur det pyser, lite varstans, numera.

Snarare är det mer en krass känsla av att där vi nu befinner oss är att vi befinner oss i nåt tomt ödsligt hus, där vi, som om det inte var nog med att vi har blivit inlåsta i det huset, dessutom har ägaren till huset kastat bort nyckeln också.