Man skall aldrig springa maratonlopp i motvind.


Efter att det har gått knappt en vecka sedan som jag kände att det inte var nånting som stod rätt till i kroppen på mig, så är det inte mycket jag har orkat med att göra sen dess. Det mesta som rör både matlagning och att ta hand om disken, plus en del andra göromål som dagligen måste utföras i vårt hem, det har till större delen av tiden min fru fått ta hand om att sköta. Men vid nått tillfälle har det hänt, när jag har känt att humöret har varit på väg att rinna över, så har jag i en blandning av frustration och ilska på en och samma gång, bitit i det sura äpplet och till max ansträngt mig för att åtminstone ge henne lite hjälp med hushållssysslorna.

Men nu har det börjat att märkas att krafterna, även för hennes vidkommande nu har börjat på att svikta på senare tid, vilket jag har den fullaste förståelsen för. För som om det inte var nog med hur illa ställt det har varit de senaste dagarna för min del, där hälsan har varit likt en kurva som pekat rätt nedåt, så har det nu börjat att märkas på henne hur mentalt nedbrytande det är, men allt vad det innebär med att leva i ständig press i den här, rent ut sagt makabra tiden av corona-pandemi.

För hur det än är och ligger till med saker och ting i den här så kaotiska tiden, så vem, för att använda mig av en metafor, orkar med att hur länge som helst, då det blåser hård motvind, ta sig vidare framåt utan att man inte utmattas av trötthet, inte minst då av den mentala tröttheten? Vilken kan vara nog så tröttsamt att försöka ta sig igenom med liv och lem i befintligt skick.