När min syster och jag var på rymmen.


Redan från det att vi var riktigt små, hon var inte mer än bara 1 år, själv hade jag inte fyllt 3 år, gav vi oss iväg, helt på egen hand hemifrån. Det var den första men inte sista gången som vi tillsammans var på rymmen. Några år senare hände det igen. Jag antar att vi mäste ha haft nån vakande ängel som beskyddade och vakade över oss från att vi inte skulle råka riktigt illa ut, man vet ju aldrig vad som hade kunnat hända med oss annars. Men vi klarade oss utan att det hände något som i värsta fall kunde fått katastrofala följder för oss.

Vid något helt annat tillfälle, några år senare, i samband med att vi åter hade knallat iväg på egen hand så var det den dagen så tät dimma där vi traskade omkring, detta utan att vi knappt kunde orientera oss var nånstas vi egentligen befann oss, i den där tjocka dimman som var. Det är otroligt att det gick så bra som den sen gjorde för oss utan att vi inte för den skull råkade riktigt illa ut. För helt plötslig la vi märke till att en bil stannade till invid oss, varpå vi hörde nån som sa till oss att genast hoppa in i den. Det var den manliga förståndaren för det barnhem som vi då bodde på, som hade lyckats spåra upp oss och som sen körde oss tillbaka till barnhemmet igen.

Om jag nån gång skulle få för mig att skriva en bok om allt som vi har varit med om under vår livsresa, så saknas det inte tillräckligt med händelser ur våra liv, där stundom våra liv har hängt på en mycket skör tråd, inte minst på grund av alla de svårigheter som vi har gått igenom under den här så vidunderliga livsresans gång. Så för att jag eventuellt så småningom skall kunna sammanställa det hela till att jag en vacker dag kommer att skriva en bok om det, men så har vi även då diskuterat möjligheten om att vi kanske till och med kommer att göra det tillsammans. Men den som lever får se vad som händer, men omöjligt är det inte att det blir så.

Under några veckor har min syster nu varit hemma hos och hälsat på ett tag, och det är något som både min fru, min syster och jag som vi har haft stor glädje av att vistas tillsammans, och som vi alla tre känner oss mycket tacksamma för. Igår satte hon åter kurs på väg hemåt igen.

Men just i samma stund när vi kramade om varann för att med orden lova varann, att snart så ses vi igen, det är precis och just då som den så svåra och mycket obehagliga känslan av seperationsångest satte in. Den känslan är mycket svår att hantera, inuti känns det som att något går sönder inom en, det känns som sagt mycket, mycket tungt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s