Är man en man ska man vara stark. Men vem bestämde det?


Om det är något som är så hugget i sten att dess ord av inristade ord aldrig försvinner, så är det märkvärdigt att vi inte har kommit längre än vad vi har gjort när det kommer till att handla om när män har drabbats av psykisk ohälsa, och som det fortfarande talas allt för lite om, ” i de fina salongerna”.

Det är något som jag har observerat, inte minst på sociala medier när det förs på tal. För varför och hur kommer det sig att kvinnor liksom tycks ha nån slags företrädsrätt att tala om det? Det här är inget som jag har tagit ur luften, utan anledning till att jag nu skriver om det, beror helt enkelt på att det är sant.

Som ett exempel kan nämnas det jag har noterat på Twitter, om vilka enorma skillnader det är beroende på om det är en kvinna som skriver när hon mår skit, och mot vad som händer när en man bryter mot alla inskrivna konventioner och skriver om det som i det närmaste är ett tabubelagt ämne att skriva om utifrån en mans horisont.

Men om det nu är så att vi inte har kommit längre kring att vi fortfarande inte kan prata om det för att vi är så inskränkt, cementerade i våra stereotypiska uppfattningar, där det anses som en svaghet när en man gråter, eller på annat sätt vill vända uppmärksamhet kring hur man mår, då är frågan om det inte är just nu kvinnor som mest bär skulden till att när det gäller skillnaden mellan det maskulina kontra det feminina könet, i frågan om när man mår skit inombords. För när det gäller det här så står utvecklingen i det närmaste still, utan någon som helst radikal förändring kring det här synsättet.

Och det gör mig rent ut sagt förbannad!