Får man gå in i en kyrka med smutsiga skor?


Det var i samband med att strax efter det att jag hade kommit till tro, vilket rör sig om i början av 80-talet, då jag efter viss tid hade bott på ett kristet behandlingshem, vilket då blev min räddning att bli fri från mitt drogmissbruk, som jag kom i kontakt och lärde känna de som likt mig själv hade lämnat ett hårt liv bakom sig och som blivit kristna.

Det är från den här tiden jag har mina allra ljusaste och mest positiva minnen av att stifta bekantskap med kristna, vilket skulle lägga grunden till att jag sen fortsatte på den inslagna vägen.

Det var då efter det att jag och några nyfunna vänner till mig som en av killarna jag lärt känna, drog till med den dräpande repliken, och som nu står som en rubrik till det här inlägget. Det var en kväll när vi hade besökt en kyrka som låg en bit bort från det behandlingshem vi bodde på som det hände en sak som vi inte visste om vi skulle skratta eller gråta åt, efter vad det var som hade hänt. Vi hade just tagit klivet in i den kyrka vi hade begett oss till, där vi då möttes av en kvinna som stog och delade ut psalmböcker till de besökande. Mötesvärd tror jag de kallas.

Men så fick hon syn på oss. Jag har sällan sett någon människa bli så stel av skräck när hon mötte oss, det var precis som att hon tänkte att, nu kommer de att riva ner hela bygget över oss, vem vet, de kanske till och med mördar mig! Av hennes blick att döma skulle man faktiskt kunna tro att det var så hon tänkte, den stackars damen. Men ärligt talat tyckte vi hon var en tönt.

Och på precis samma sätt som jag då fick en dålig start efter ha tagit klivet in i de så fina och prydliga frikyrkliga salongerna, så är det något som har hängt efter mig sen dess. För trots att det snart har gått 40 år sen den tiden, så finns det ingen som är kristen som jag känner som än idag är en väl och förtrogen vän till mig. Ingen!

Igår skrev jag ett inlägg i en kristen bönegrupp som finns på Facebook, där jag vädjade om förbön för min dotter, och som fortfarande är sjuk. Men till min stora förvåning lade jag nån timme senare märke till att det inlägget var raderat. Så efter ytterligare en stund skrev jag ett nytt inlägg, där jag ställde frågan om varför de hade tagit bort det från sin sida. Men inte heller den här gången fick jag något svar. Det som i stället hände var att de tog bort och raderade även det inlägget.

Så därför lyder min fråga nu på följande sätt. Är det så här man beter sig när man påstår sig att vara en sann och äkta kristen? Mitt svar på den frågan är. Ja, finns det egentligen nån anledning till att man kan förvänta sig något annat från dem?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s