2020, året som var.


Även fast det inte finns så mycket som man gärna vill minnas från det år som gick, så vill jag ändå försöka att här, och som blir det sista inlägget jag skriver för i år här på min blogg, lyfta fram några positiva händelser.

Det jag först och främst tänker på och som kom att bli det här årets i särklass mest minnesvärda dag, så var det den dag när jag fyllde år, nämligen den 23 juli.

Det var ju som så att inte nog med att jag fyllde år, utan det som gjorde den dagen till nåt alldeles extra var att jag fyllde 60 år. 60 år! När jag nu i skrivande stund ser de siffrorna framför mig, känns det fortfarande knepigt att jag numer befinner mig i den åldern jag gör. Det vore därför ingen överdrift att påstå att min livsresa från år 1960 fram tills nu har gått väldigt fort, det är knappt man själv begriper vart tiden har tagit vägen någonstans.

Hur som helst blev jag den dagen firad på absolut tänkbara sätt, då de som står mig närmast inpå i livet kom hem till oss och firade mig den dan. Det var egentligen bara en person som fattades, men eftersom vi inte brukar ha så bra kontakt med varann, så var det ingen bland övriga familjemedlemmar som förvånade sig över att just den personen inte dök upp. Därför var det så extra kul att med de som kom att just de ville förgylla min födelsedag. Och som de gjorde det sen. Det är fantastiskt fint minne jag har från det här året.

Och nu har vi alltså snart kommit fram till årets sista dag: Nyårsafton.

Och det är en dag som inte är som vilken annan dag som helst av de dagar som det finns att beta av under ett år. För det som jag mest ser fram emot imorgon så är det att fira min fru, för kan man tänka sig, i morgon och på självaste nyårsafton fyller hon år, min kära fru.

Så nu önskar jag er som läser och följer min blogg. Gott Nytt År!

Minnen från mitt 70-tal


Smokie var en grupp från England som jag lyssnade mycket till när jag var i tonåren. Just den här låten: I´ll meet you at midnight, är en låt som jag har mycket speciella minnen från, särskilt från sommaren 1977. Det var en magisk sommar det året då jag och mina bästa polare hade mycket kul tillsammans. Faktum är att det gick inte en dag den sommaren som var tråkig, vi hade kul precis hela tiden.

Jag tänker fortsätta att be.


Även om det så är med både skakiga händer, ibland till och med skakiga knän när jag är i bön, och dessutom med ett rörigt sinne där tankarna stundtals far fram och tillbaka, hit och dit utan att jag själv kan göra så mycket åt det, så tänker jag likväl oförtrutet fortsätta att be. Och om du vill att jag ska be för dig, så är det självklart att jag vill göra det. För jag tror att Gud hör bön.

Dagens lästips.


Expressenskribent: Inte samma jul utan kyrkan

”Hur ska vi klara julen utan kyrkan?” frågar sig Expressens kulturskribent Gunilla Brodrej i en essä, där hon minns barndomens jular, med musik och midnattsmässa. https://www.varldenidag.se/nyheter/expressenskribent-inte-samma-jul-utan-kyrkan/reptlr!PtLv24x39OJ3xnzBzebw/

Ja, till vem skalll vi gå och söka tröst när till och med kyrkan är stängd?