Så går en dag ur våra liv.


Idag skiner solen från en i stort sett klarblå himmel ☀️ Det är inget vi blivit direkt bortskämda med under den här månaden, så när det väl händer blir man nästan förvånad när det inte är som det brukar vara där de mörka molnen fullständigt har packat ihop sig på himlen utan att det minsta av något ljus släpps igenom. Men nu är det inte många dagar kvar av den här så trista och mörka månaden, redan på tisdag i nästa vecka vänder vi nytt blad i almanackan, och snart är det jul igen. Och sen går vi mot ljusare tider.

När jag i just denna stund försöker mig på att plita ner några rader här, så gör jag det med en känsla av att det känns som att det fullständigt håller på att slitas ihjäl på insidan av mig. Det är inte bara på grund av den ovisshet kring vad som kan komma att hända med oss som är svårt och som man dagligen måste kämpa emot och hålla stången för att man inte helt ska tappa greppet och rasa ihop. Nej, det som känns värre än något annat är vetskapen om hur det står till med min ena dotter hälsa. Det var ju som så att det var i förra veckan det konstaterades att hon blivit drabbad av corona, vilket helt har slagit ut henne.

Den som själv har egna barn, det oavsett när de är små, eller som nu när mina bägge två döttrar har kommit upp i vuxen ålder, så upphör man aldrig att engagera sig i dem, inte minst gäller detta på det emotionella planet. I annat fall är man en usel förälder.

Vändningen.


Här så kommer fortsättningen på mitt föregående inlägg.

Som jag skrev i mitt förra inlägg är det inte mycket jag kommer ihåg om hur jag mådde mot slutet innan vi hade kommit fram till den dag min fru hade packat in mig i bilen och kört iväg mig till psykakuten.

Väl på plats fick jag sen träffa en överläkare i psykiatri, och som det skulle visa sig var det en man som var mycket kompetent inom sitt yrkesområde. Känslan av att här var det inte bara en man som lyssnade på det jag sa, även fast det inte just då var så mycket som jag fick sagt, så fick jag intrycket av att det här var en man som tog mig och mina problem på allvar. Det märktes.

Så i och med att han från första stund lyckades fånga upp mig på det sätt han gjorde, så fick jag förtroende för honom, vilket sen skulle leda till en mängd samtal oss emellan under ett bra tag framöver. En bit längre fram i tiden fick jag erbjudandet att inleda samtal med vad som går under betäckningen: KBT-behandling. I det närmaste vänder man in och ut på sig själv genom de samtalen, för att ge en kortbeskrivning vad det handlar om. Också det blev för mig en positiv erfarenhet.

En annan sak som hände var att jag även blev satt under medicinsk behandling, vilket inom sinom tid skulle visa sig ha och få exakt den effekt i det syfte som det sattes inför.

Den diagnos som fastställdes på mig var att jag led av, posttraumatisk stress, vilket jag säkert under flertal år hade gått och burit på inombords, detta samtidigt som jag själv inte hade lyckats sätta fingret på varför jag mådde så illa och som jag så ofta hade gjort fram till den dag då jag till sist inte fixade att klara av det på egen hand.

Men egentligen var det inte så konstigt vid närmare eftertanke. För med tanke på vad både jag och min hade gått igenom tillsammans med allt slags helvete av svåra prövningar sedan några år tillbaka i tiden, vilket inkluderade allt från att jag hade blivit uppsagd från mitt jobb, vilket var en bagatell i jämförelse med när vi nåddes av beskedet att en närstående person i vår familj hade tagit livet av sig, så finns det så mycket mer jag skulle kunna berätta om som hände oss inom loppet av några få år.

Under en period var det så tätt mellan smällarna att vi ens hann med att återhämta oss förrän det small till igen.

Vid ett tillfälle hade min fru sagt till mig att, ”det är lika bra att allt helvete drabbar oss på en gång, så kanske det blir lugnt sen och framöver”.

Men så blev det inte, för inte så långt senare efter det hon sagt drabbades hon av en stroke. Det märkliga med vad som då hände var att hon själv inte först ens hade känt sig som att hon var på väg att bli sjuk. Det var jag som helt plötslig hade lagt märke till att det var nåt som såg annorlunda ut i hennes ansikte, för utan att hon själv inte märkte av att det ens kändes annorlunda mot vad det brukar göra i sin kropp, så såg jag mitt framför mig att halva hennes ansikte hängde slappt ner över hennes kind. Det var naturligtvis bara att ringa efter en ambulans. Det skulle visa sig att de befann sig inte så långt bort från där vi bor när de fick alarmet, så innan det knappt ens hade gått ett par minuter så var de på plats för att hämta henne.

Idag mår hon tack ock lov mycket bättre och är numer i stort sett helt återställd efter vad som då hade hänt.

Vägen från mörkaste djup till…


Förhoppningsvis, vilket är min tanke med det jag här kommer att skriva om, så får det bli till hjälp och stöd för den som själv har tappat livslusten.

Visst händer det fortfarande ibland att jag får mina svackor när jag inte mår så vidare bra inombords. Så sent som i november för nästan precis ett år sen svajade det till betänkligt på insidan av mig. Men fram och strax dessförinnan det hade gått så långt, där jag så att säga handlöst föll till marken, så fanns det ett par personer som vi strax dessförinnan hade lärt känna som såg vad det var som var på väg att hända och som då fångade upp mig innan det var för sent.

Men inget kan jämföras med det som hände mig för cirka 6 år sen. När jag idag tänker tillbaka på det som till sist ledde fram till att jag helt förlorade fotfästet i tillvaron, så är det svårt att minnas hela händelseförloppet och hur jag mådde mot slutet fram tills den dag då min fru körde in mig till psykakuten i Eksjö.

För efter det att jag befunnit mig i ett tillstånd av, som bäst går att beskriva där man fullständigt är uppslukad av ett inre mörker men där det samtidigt är så dimmigt att det omöjligt går att se nåt framför sig, så har man bara en önskan och det är att allt måste få ett slut.

Hur som helst, så efter en längre tid har försökt kämpa i motvind utan att jag kom någon som helst vart, det vill säga inte mer än att riktningen fortsatte med att det gick utför, så var det bara en fråga om en tidsfråga innan den totala kollapsen infann sig, och den uteblev inte.

Men så mycket minne har jag inte idag från den dag och stund när till sist allt rämnade och gick sönder inombords. Den som själv har varit med om precis samma sak om det jag här försöker beskriva vad som händer när man så till den grad mår så dåligt att det inte ens går att greppa vad det är som händer inom en själv, förstår säkert vad det handlar om.

Eftersom det inte ska behöva bli för mycket att läsa om på en gång så kommer det en fortsättning på det här inlägget nån dag framöver sen.

Ljus i vårt hus.


I år har vi börjat med att julpynta betydligt tidigare mot vad vi brukar göra den här tiden på året, men det är inget jag tror det är något vi behöver ursäkta oss för, dessutom har jag en viss känsla av att vi är långt ifrån ensamma som pyntat och gjort fint, innan vi ens har kommit fram till första advent. Men i en tid som denna när inget är sig likt, där hela vår tillvaro har vänts upp och ner, så får man göra det man kan göra för att åtminstone skänka lite ljus åt tillvaron.

Bilden kan innehålla: växt

En smakupplevelse utöver det vanliga.


Efter det att jag hade varit ute och gått möttes jag av den här synen när jag kom tillbaka. Nu tillhör inte det ovanliga att hon är bra både på att laga god mat och att baka, vilket hon ofta skämmer bort mig med, min kära hustru. Men det här var nästan obeskrivligt gott och som vi nyss njöt av till när vi för en liten stund sen fikade. Tänk att hon visste jag var ett sånt kakmonster. 🙂

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.