Om detta måste vi prata mer om- Var fjärde flicka skadar sig själv


Det finns få saker som gör så ont i mig som när jag, antingen har läst eller som när det på annat sätt har kommit till min närhet om ungdomar som av olika anledningar far illa av psykisk ohälsa. Men vad och som dessutom är så oerhört alarmerande kring att det idag är alltfler ungdomar som på ren svensk mår skit inombords, ( precis som att det inte skulle räcka med det?) är att det nu även har börjat att sjunka ner så kraftigt i åldrarna som det gör.

Så här skriver, Göteborgs-Posten, i en uppseendeväckande artikel.

Runt var fjärde flicka i årskurs 6 och årskurs 9 uppger att de skadat sig själva någon gång det senaste året. För de yngsta flickorna innebär det här en uppgång med 12 procentenheter sedan 2016.https://www.gp.se/nyheter/sverige/var-fj%C3%A4rde-flicka-skadar-sig-sj%C3%A4lv-1.57886491

Var fjärde flicka skadar sig själv

Det här är inget annat än en katastrof för dessa så arma ungdomar! Vilket och som dessutom inte får glömmas bort i det här sammanhanget, även berör de närmaste som finns i en familj, plus nära vänner, som på sitt sätt ska hantera hur man på bästa sätt har genuin omsorg om den som mår illa på just det här viset. Men samtidigt är det också av absolut högsta vikt av allt det som kan tänkas prioriteras i livet, inte minst från de som är vuxna, åtminstone gällande dem som har vuxit upp till vuxen mognad, till att man nu tar de här rapporterna på högsta allvar, vilket vi på senare år alltmer har hört talas om, gällande psykisk ohälsa hos den yngre generationen.

När jag tänker tillbaka på min barndom.


Av alla de sånger som har skrivits av, Björn Afzelius, så finns det särskilt en låt i hans sångskatt som är mycket speciell och som jag högaktar på ett mycket speciellt sätt. Den låt det handlar om är: Ikaros.

Ingen annan låt bland alla de övriga låtar av andra artister som har producerats, från nån av alla de mest fantastiska låtmakare som finns och som har gjort sig ett namn inom musikhistorien, och som jag har lyssnat till genom åren, är jag så mycket identifierad med som just texten till Ikaros, gällande de upplevelser och händelser som kom att hända under mina uppväxt år. Och just de här orden, och som jag här kommer att citera, är ord som på ett minst sagt påtagligt sätt beskriver hurdan min egen uppväxt var. Texten till den är så precis och konkret att det nästan känns kusligt.

När jag tänker tilbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt.
Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mej
är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given; Allting annat är mot ens natur.https://www.songtexte.com/songtext/bjorn-afzelius/ikaros-3d74d13.html

I söndags skrev jag ett längre inlägg på Twitter, där orden inte kanske höll bästa grammatiska kvalité på innehållet i det jag då skrev, man har ju sina brister. Men med tanke på hur det togs emot, vilket var mer än vad jag kunde drömma om, kring vad det kunde tänkas bli för reaktioner och vad som skulle hända, så har jag inte fått något annat än positiva reaktioner på det. Men att jag skulle få så mycket positiv respons av de mest vänliga och uppmuntrande kommentarer och som jag har fått, det var mer än vad jag hade räknat med hur det skulle bli, och vad som det visat sig skulle att komma ur det hela.

För när man skriver och lämnar ut sig på det sätt som jag nu hade gjort, fullständigt avskalat från tomma ord och meningslösa floskler, där jag osentimentalt återgav de minnen jag har kvar från mina uppväxtår, vilket naturligtsvis kom att sätta prägel på mig, till att bli och utvecklas till den person jag identifierar mig i att jag idag är, så vet man inte som sagt hur det kommer att tas emot, än mindre vad det kommer att landa i, när man skriver om sådana här personliga saker på social media.

Men det här föll ju som sagt väl ut.

En gudsbild präglad av lidande.


Enda sen från den dag då jag och den kvinna blev tillsammans, vilket var nång gång sommaren 2006, och där vi året därpå gifte oss med varandra, så har vi sen dess råkat ut för de mest fruktansvärda, och minst sagt plågsamma prövningar en människa tvingats att genomlida i sitt liv.

Men inget av allt det som drabbats oss i form av sjukdomar, eller som den gången när min fru för några år sen drabbades av en stroke, vilket hon gudskelov i stort sett är återhämtad från idag, dock inte till 100%, för fortfarande krävs det att hon dagligdags behöver ta sin medicin för att hon ska orka med att ta sig igenom en dag, i någonsåndär hyfsad form och skapligt välmående.

Men inget av allt det som vi tvingats att gå igenom under årens lopp kan närmelsevis mätas med det så fruktansvärda besked och som med full och skoningslös kraft slog sönder hela vår tillvaro, detta var i november 2007 som det så ofattbara hände. Det som hade hänt var att en av min frus söner hade tagit livet av sig. Fråga mig inte hur vi har lyckats med att ta oss vidare genom livet efter denna så tragiska händelse, det är nämligen något som övergår mitt eget förstånd till att ens försöka förstå mig på att förklara hur det har gått till.

Och om jag skulle nämna allt annat av övriga svåra prövningar, som vi har drabbats av, inte minst på grund av vad jag själv har gått igenom på senare tid, så om det finns något som är positivt vad allt sammantanget har för med sig för oss, och som det faktum är värt att nämna och ta med i det här sammanhanget, så är det att vi idag är oerhört ett sammansvetsat team med varann. Och det finns det en oerhörd styrka med i att vi har varann, där var och en av oss fått agera stöttepelare för när den ene av oss inte har mäktat med att hålla sig upprätt på egen hand.

Men när man har prövats intill mot hur mycket man tror att en människa mäktar med att klara av för påfrestningar, utan att det inte så att säga syns även på utsidan av en, och då har jag ännu inte kommit fram till vad det är som händer på insidan av en, så finns det de människor jag aldrig blir, eller som jag ens nånsin kommer att bli riktigt klok på, när det kommer till att handla om, eller som nån har uttryckt det hela genom de bevingade orden, ”lidandets mysterium”.

De jag med detta i huvudsak syftar på, är de som av nån högst konstig anledning menar på att, trots allt det som har hänt, och som jag genom detta inlägg har gett några exempel på, direkt hämtade från våra egna liv, så oavsett hur mycket lidande och svåra prövningar man än har gått igenom, så är det inget som enligt deras mening ska få några som helst återspeglingar på vilket sett det har kommit att forma ens gudsbild.

Så hur skulle man då, och hur är det ens möjligt att det inte på något sätt skulle få några som helst följder för hur och på vilket sätt det har kommit att utforma, inte bara den tro man har, utan även hur och på vilket sätt det i sin tur ha kommit att, inte bara hur man har påverkats av allt det som har hänt, utan även i minst lika stor utsträckning som det har kommit att forma ens gudsbild?

Medans jag filosoferar håller frun på med sitt.


Här är några av de saker som hon på egen hand har tillverkat på senare tid. Ibland händer det också att hon får hjälp med det hon håller på med. Dock inte från min sida, utan mer är det vår katt och som så gärna vill ge henne ett handtag. Är dock tveksam om frun uppskattar den hjälpen. 😊

Hur svårt kan det vara?


Att istället för och som jag ofta har haft som vana att när jag är törstig, detta genom att försökt släcka törsten genom dricka en läsk, istället byta ut det mot ett fräscht kallt glas med vatten? Jag vet inte hur många gånger det har hänt att min dotter, den äldre av dem, att vid upprepade tillfällen, har försökt att få in i min trögtänkta hjärna till få in betydelsen av hur viktigt det är att man fyller på sig av rätt slags vätska under en och samma dag.

Men sen efter den avhyvling jag fick av henne i förra veckan, detta efter att hon hade fått veta att nånting inte riktigt står rätt till med mina njurar, så då tänkte jag att, det är nog bäst att göra som hon säger. Att hon dessutom är betydlig mer bevandrad gällande mat och dryck mot vad jag är och som jag säkert nånsin kommer att bli, vilket har sin förklaring i att hon är kökssamordnare i en av de kommunala skolorna här i stan. Men så har hon också många års erfarenhet av att som kock arbetat inom det yrket, vilket hon för övrigt är utbildad inom. Så vem det är av oss som sitter inne med de rätta kunskaperna i fråga om vad man både äter och dricker, det råder det ingen tvekan om det är.